Bläddrade i mitt FB-flöde i morse och tyckte att den här stack ut lite extra. Antagligen för att många som jag saknar bor aningen för långt bort. För långt bort för att bara kvista över och ta en kvällsfika eller så…
Ibland önskar jag att jag kunde teleportera mig. Tänk vad smidigt det hade varit.
Jag vet att jag alltid är som tröttast på våren och ändå blir jag lika förvånad när det slår till. Dessutom varje vår varje år. För det måste väl vara den som har slagit till nu. Vårtröttheten. Den som väldigt många av oss drabbas av. Upp emot var fjärde svensk till och med.
Hösten däremot har jag inte problem med och jag blir inte tröttare av att det blir mörkare ute och att vi boar in oss inomhus. Våren däremot, när ljuset kommer tillbaka, då blir jag tröttare än tröttast och känner att jag skulle kunna sova hur mycket som helst.
Tur att man kan pigga upp sig med lite träning (hoppas det hjälper) och en semla så här på fettisdagen.
Idag är deadline för yngsta dotterns gymnasiearbete och helgen har gått åt till att slutföra det. Som förälder är det en självklarhet att ställa upp och hjälpa till på alla sätt man kan och den här gången innebar det att jag och maken lade en stor del av helgen på detta. Att det var melodifestival gick oss spårlöst förbi.
Men – jag blir förvånad då jag får veta hur det har fungerat med handledandet som de skulle ha fått. 40 minuter per elev och vecka var det sagt att de skulle får vilket i deras fall borde gett fyra timmars handledning. De har fått 1(!) timma och handledningen bestod då mest av ”det där är inte bra” utan att de för den delen även fick veta vad som varit bra eller vad de skulle kunna göra istället. Att som förälder även få se svar som deras handledare skrivit till dem där det framgår att handledaren inte hinner läsa igenom deras arbete pga egen träning är inget som gör att mamman i mig tycker att det hela går rätt till och när feedbacken inför slutklämmen är ”jag hinner inte läsa igenom det, be en kompis istället” då ruttnar jag.
Jag hoppas innerligt att de får godkänt nu. Får de inte det vet jag minst två personer (läs föräldrar) som kommer bli lite lätt obekväma. Även det en självklarhet i föräldrarollen. För hur ska egentligen de själva agera? Ifrågasätta och vara kritiska? Det är ju lätt att tycka men har man läraren i flera ämnen är man nog lite rädd om sina betyg även där… Blir bara lite lätt trött på det om det kommer att behövas lite röjande av oss föräldrar.
Kompisen var med i skogen igår. Kompisen blev magsjuk när vi var i skogen. Efter att jag hade kramat henne en två tre gånger.
Nu inbillar jag mig att det snurrar i magen. Att jag har blivit smittad. Även om vi var utomhus…
Å andra sidan borde jag kanske inte bekymra mig. faktiskt tror jag att jag tillhör den där delen av befolkningen som har en högre motståndskraft mot magsjukebaciller.
Peppar, peppar, ta i trä…
Lite surt är det. Att precis när man kommit igång ordentligt med träningen igen, träning som funkar för knäet, åka på en skada. Först trodde jag att det var kramp i vaden men det visade sig istället vara en muskelbristning så nu borde jag vila.
Vila vaden tänker jag och försöker komma på hur jag kan träna ändå utan att belasta vaden. Lillebror föreslog simning, med flytboj runt benen. Nä, simning går bort… 🙂
Istället för ett MRL- och CX-pass fick det blir gymmet. Utmaningen var uppvärmningen. Bandet, crosstrainern, roddmaskinen, allt gick bort. Cykeln fick det bli. Med ena foten fast i korgen och den andra bara löst ovanpå den andra trampan. Varm blev jag och förhoppningsvis förvärrade jag inte skadan. Det gjorde i alla fall inte ont.
Men visst är det konstigt. När jag är bokad på ett pass, då kommer jag iväg men när jag ska till gymmet, då är jag som fastklistrat i soffan. Klapp på axeln för att jag tog mig iväg – även efter att kompisen som skulle med hade meddelat att hon satt fast på jobbet.
Imorgon har vi ny dejt. För lite lättare går de om man är två.
en lisa i livet 