Tidig start på arbetsveckan

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Nästa veckas arbetsvecka börjar redan idag. Kvart i ett åkte jag hemifrån för att påbörja resan mot Stockholm. Tisdag kväll vid halv nio ska jag vara hemma igen. 

  
Jag hann med ett träningspass innan det var dags att åka och tog faktiskt med mig träningskläder. Tyvärr kom jag på att jag glömde stoppa ner träningsskorna så det blir ingen konditionsträning. Något borde jag ändå kunna få till tycker jag. 

Hellre än att åka mot huvudstaden hade jag kunnat tänka mig en promenad på någon ö i det fantastiska vädret. Vilken skillnad från igår. Men – det kommer fler tillfällen, det var jag, och jag har ju en rolig utmaning framför mig i Stockholm. Den ser jag fram emot. 

Kanske, kanske hinner jag träffa en kär vän också, men schemat är tajt och det finns verkligen inte många luckor. Jag håller i alla fall tummarna för det. 

Snabba kast

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Vad gör man en höstlördag när det är mörkt och ruggigt? Jo, man börjar med en mysig frukost med levande ljus innan man åker till Ikea för att börja titta efter nytt kök. 

  
Vi byggde huset 1999 så det börjar bli dags för köket att genomgång en tidsresa och uppdatering. Det har tittats i kataloger, surfats på nätet, mätts och ritats. Nu börjar det bli dags att titta, klämma och känna. 

Våra tankar har gått åt det här hållet…

  
…men kom från Ikea med planer på ett kök med släta vita halvmatta luckor, bänkskiva i valnöt och en svart diskbänk. 

   
 
Maken började dessutom drömma om en induktionshäll PLUS två gasolplattor bredvid.

Vi har en del att fundera på. Och kul ska det bli. 

Jo, ett bord till vardagsrummet fick vi också med oss 🙂

  

Lycka med hundar

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Philip har varit hos oss i två månader nu och har landat väldigt bra. Sakta och säkert har vi lärt känna varandra. Han har lärt sig att det går alldeles utmärkt att linda oss runt tassen men att vi är konsekventa och gärna pussas. Vi har lärt oss att han har en inbyggd matklocka som ringer på minuten två gånger varje dag. Ja, vi har lärt oss massa annat om varandra också men viktigast är att vi lärt oss varandra. 

Det var självklart att älska honom redan från början och dag för dag tog han för sig mer och mer av det som nu är hans självklara plats hos oss. Det är lite som att han alltid funnits här. 

Numera är det oss han förknippar med ”husse” och ”matte”. Det var det inte i början så vi undvek att säga det. Vi har också nu så sakteliga börjat låta honom vara lös på promenader men då på platser där vi är ensamma. Förra veckan första gången och igår igen. Lyckan hos honom går inte att ta miste på och han håller hela tiden koll på var både vi och Gnista är. 

Gnista och Philip har en storebror lillasysterrelation. Han bestämmer och hon fjäskar och är den ene inte i närheten verkar den andra sakna och glädjen är ömsesidig när de ses igen. Båda vaktar sin mat och sitt tuggben  och emellanåt höjer de tonen mot varandra och det är kul att se att de båda kan sitt hundspråk och är tydliga. 

Ute, lösa, följs de åt och har mycket roligt tillsammans. Visst ser man att de är lyckliga. Jag vill gärna tro det i alla fall.