Jag har dröjt med och förhalat det i snart tio år men nu har det aldrig varit så nära som det är nu. På tisdag ska den bort och tydligen medan jag är vaken (???).
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det ska bli skönt. Skönt att bli av med värken och de följder som den ger på både knä och höft.
Nu har jag visserligen fått lite olika bud på hur fort jag kan använda foten igen men jag hoppas att det ska gå förhållandevis snabbt. Det lär visa sig…
Håll tummarna för mig.
Ibland händer saker som vänder upp och ner på allt. När något sådant händer tror man gärna att allt stannar av.
Ändå gör det inte det. Stannar. Jorden fortsätter snurra. Allt fortsätter som vanligt.
Åtminstone nästan allt.
Vissa saker kanske måste startas om och kanske få ta lite mera tid.
Efter regn kommer sol.
Äldsta dottern är på besök och ville låna bilen idag. Alltså skulle hon köra mig till jobbet. Som vanligt snabbkollade jag innehållet i min handväska innan jag gick ut genom ytterdörren och….
…min plånbok låg inte där!
Panik!
Letade runt som en tok. Vände ut och in på väska, jacka ja nästan allt. Försökte komma ihåg när jag senaste hade haft den. Ville inte riktigt tro att någon hade stulit den ur min väska. Tänkte att den kanske låg på jobbet så stegen var snabba genom huset till min arbetsplats och jag höll tummarna hela vägen. Nix – inte där heller. Skickade sms till alla jag varit med under kvällen. Kanske hade jag tappat den. Kanske hade de eller någon annan hittat den. Kunde inte släppa det så jag åkte hem igen.
Fick ett infall att titta i träningsväskan från i förrgår och där låg den.
DEN lättnaden!
Det är alltid lite som julafton, den där dagen vi sjösätter båten. Pirrigt och fullt av förväntan liksom.
Sen promeneras det med båten…
Som lyfts högt högt…
För att slutligen få plumsa i vattnet på ett kontrollerat sätt. Nu saknas bara mast och segel (och lite till) innan vi är klara för premiärturen för året.
Jag har sett henne massor med gånger, på nätet. Så när jag såg henne irl tyckte jag att det var en väldigt bra idé att gå fram till henne. Dessutom alldeles röd i ansiktet och toksvettig efter ett Indoor-pass. Hon var så klart fräsch som en nyponros och såg ut som ett levande frågetecken. Efter en stund hade jag nog lyckats få fram vem jag var och efteråt kände jag mig som ett fån. Hur korkad kan man bli liksom.
Förlåt Behå-Helene. Jag är ingen farlig stalker…
en lisa i livet 