Under helgens besök i trakterna runt Berlin slog kylan till och när vi vaknade på lördagsmorgonen var det 16 kalla minusgrader. Dock strålade solen och landskapet glittrade vackert. På väg mot bilen kunde jag se att det här och i där i snön stack upp grässtrån. Dessa ”uppstickare” blev en rolig kontrast mellan olika årstider.
Jag drar mig lite för det. Drar mig för att gå igenom alla de bilder jag tog i Tyskland i helgen. Bilderna från Sachsenhausen, Museum des Terrors och Ravensbrück. Vet att jag, när jag går igenom dem, kommer att känna samma saker som jag gjorde när vi var där och vet att det återigen kommer att vara jobbigt.
Ungefär 500 bilder handlar det om och även om det i slutändan kommer att landa på kanske 50-60 bilder ska alla tittas på och bedömas utifrån ett fotoperpektiv. Hanteras. Dåliga bilder kommer slängas och bilder där det finns flera liknande kommer genomgå en elimineringsprocess. En bild i taget.
Jag drar mig lite för det.
Mannen i fåtöljen, bredvid soffan vi sätter oss i, öppnar en ölburk. Jag gör snabbt (kanske för snabbt?) bedömningen att han är en av de långtradarchaufförer som körde på färjan innan bilarna släpptes ombord. Klockan är halv fyra och jag räknar till att det är fem timmar tills färjan ska lägga till i Trelleborg. Han öppnar en burk till och sedan ytterligare en. Maken och jag tittar på varandra. Vad gör man? Vi vet ju inte med säkerhet att han kör en långtradare själv. Kanske är han bara med som sällskap. Mannen plockar fram en tandborste och tandkräm och går iväg. Kanske tror han att den alkoholdoft som står som ett moln runt honom ska försvinna.
Dottern och hennes kompis tittar på mig. Får man köra bil efter att man druckit Smirnoff Ice? – undrar de. Det är nämligen det som mannen senare går över till och ett par stycken sådana slinker ner. Och så går han iväg och borstar tänderna igen…
Jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Vem ska jag vända mig till? Jag vet ju inte ens om han faktiskt kör bil även om hans beteende med tandborstningen får mig att tro det.
När vi kör av färjan kommer jag på mig själv med att titta upp i förarhytterna och undra om lastbilen han kör kommer att vara en av dem som ska åt samma håll som vi… och jag blir arg på mig själv. Arg för att jag inte gjorde något. Arg för att jag kanske hade kunnat stoppa en rattonykter/rattfull förare. Arg för att jag inte visste hur jag skulle göra. Jag hade ju inget regnr att tipsa om. Jag hade inget.
Ledsen arg blir jag! NU ska jag ta reda på hur man ska göra. Återkommer….
Koncentrationslägret Ravensbrück låg nästan på vägen så vi passade på att besöka även det. Här fanns inte lika mycket bevarat som i Sachsenhausen men det som fanns gav en tillräcklig bild av de hemskheter som hade hänt där.
Paradoxen med det här lägret var de vackra omgivningarna. Det gav upplevelsen en väldigt konstig känsla.
Förra gången vi var i Berlin var vi på en gammal restaurang som serverade de största och godaste schnitzlarna jag någonsin stött på. Och då har jag stött på några genom åren. Jag hade em liten tanke på att vi skulle äta där ikväll så efter besöket på Topographie des Terrors, Checkpoint Charlie, muren och Brandenburger Tor svängde vi förbi, lite på chans. Alldeles utanför fanns en liten, men tillräcklig, parkeringsplats och inne fanns det bord.
Tjejerna gjorde stoooora ögon när maten kom in men allt gick åt. Sen orkade vi inte varsin efterrätt. Vi delade en Apfelstrudel på fyra…
Det kändes dock lite konstigt att äta sig så mätt efter allt man tagit in under dagen
en lisa i livet 