Tre dagar kvar…
Aldrig att jag trodde att jag under ett år (11 månader till och med) skulle vara med om att en av mina döttrar skulle operera sitt hjärta tre gånger. Framförallt inte efter att det faktiskt ”lagades” när hon var sju år. I och med att det faktiskt lyckades vid första försöket den gången trodde vi ju att det skulle bli på samma sätt den här gången också. Det vet vi ju nu, med facit i hand, att det inte blev så. Men det är klart. Vi trodde ju inte ens att hjärtfelet kunde komma tillbaka. Tyvärr är ju kroppen lite finurlig, den lagade det som läkarna hade ställt till med. Det måsta vara så den resonerade. Dotterns hjärtfel har ju troligtvis varit medfött och ska då enligt kroppen finnas där…
Redan när hon opererades allra första gången, när hon var sju år, fick vi veta att felet satt lite lurigt till, men då lyckades de ändå. Det är den placeringen som ställer till det nu. Det och att felet inte riktigt beter sig på det sätt som 99% av alla andras fel gör. Hon är lite speciell vårt lilla (stora) hjärtebarn. Att 99% av de som har felen botas av ingreppet eller svarar tillräckligt bra på medicinen har tyvärr också lett till att det nu inte sker någon mer forskning på området. De mediciner som finns finns, och ingreppet går till som det gör för att det räcker i nittionio fall av hundra. Tyvärr inte i dotterns fall…
Dotterns läkare har jag det allra största förtroendet för. De som gång på gång försöker. De som gång på gång inte ger upp. De som verkligen gör allt för att laga hennes hjärta. Den här gången bara måste det gå. Hela vägen! Inte som förra gången när läkaren efter operationen berättade för oss att de faktiskt högst troligt hade lyckats men där första hjärtrusningen kom ett par timmar senare när hon klev ur sängen. Det är ju nämligen så att vi inte vet helt hundra förrän efter ett tag och då i samband med träning, en promenad eller en cykeltur. Visst kan jag tycka att det är bättre att få veta ganska direkt. Då slipper hon bygga upp en sorts falsk förhoppning om att felet är fixat. Men så kommer det ju att bli det den här gången. Bli lagat. SEN, om några år, när kroppen återigen har lagat sig som den tror att den ska vara, då har forskningen återigen tagit fart och själva lagningen går lätt som en plätt.
en lisa i livet 