Etikett: WPW

Eller ok då. Det finns två eller egentligen en och sen ett team. Teamet är förstås kardiologteamet på Sahlgrenska med läkaren Sigfus i spetsen som gjorde em jätteinsats idag. Mer om det kommer jag att skriva om imorgon…

Sen är det förstås yngsta dottern. Till och med Sigfus var imponerad av henne. Hon var som sagt vaken under hela ingreppet. Visst, hon dåsade till då och då men ändå. Hon var lugn, sansad och väldigt mentalt stark hela tiden. Som han sade ”hon var mentalt starkare än många vuxna – jag är imponerad”. Det säger nog inte lite 😉

Vilken kämpe hon är! Och tyvärr en besviken kämpe. Hon var tvungen att stanna kvar inatt. Ingångshålet i ena ljumsken vill inte sluta blöda och det vill de hålla koll på. Imorgon kommer hon hem. Min duktiga, starka hjälte !

Dagen släpade sig fram och vi åkte runt i Sisjön och ”fönstershoppade”. En sväng till Frölunda Torg hann vi också med. K-Rauta, h&m, Bauhaus, Clas Ohlson, Bolagret, Intersport, lindex, On Off och Media Markt. Vad jag kommer ihåg….

Vid två ringde läkaren själv. De var klara men det hade tagit längre tid än de hade räknat med. Det hade varit svårt att trigga igång hjärtrusningarna och ett tag hade de varit nära att ge upp. Då fick de igång rusningarna och kunde börja laga hjärtat och det verkar nu som de har lyckats. Peppar, peppar

När vi kom till Sahlgrenska mötte vi en uttråkad yngsta dotter som var lite trött. Nu ska hon vara sängliggande till klockan fem. Tyvärr verkar det inte som att hon får något enkelrum så jag kan inte sova kvar men hon säger att hon klarar sig själv inatt. Det är nog jag som inte klarar det 🙂

Tredje gången gillt… Och den här gången fick vi en röntgenbild på när hon hade alla slangar i sig. Det har de missat de tidigare gångerna. Bra att vi fick det när hon nu inte ska behöva opereras någon mer gång. Peppar, peppar

Ingen av oss är egentligen hungrig så vi fyller på mest för att vi behöver energi.

Det har nu gått fem timmar sedan vi åkte från Sahlgrenska och än har de inte ringt. Vill gärna tro att det tar längre tid den här gången för att det går bra.

Det börjar bli jobbigt att vänta nu.

Klockan fem ringde väckarklockan men vi snoozade nog till kvart över. Yngsta dottern skulle duscha hemma, vi drack varsin kopp kaffe och sen satte vi oss i två bilar för att köra till Sahlgrenska. Två bilar om en av oss (jag) får sova kvar. Än så länge finns inget enkelrum och det är en förutsättning för det.

Trots att det var mycket trafik hann vi in i tid och sen drog allt igång. Blodtryck skulle tas, dropp skulle sättas och tempen skulle kollas. ”Oj, 37,9, det var lite högt”. Jag kände hur allt stannade upp. Vad var detta? Hon verkade ju inte sjuk i övrigt men det är klart har hon feber blir det ju ingen ablation idag. ”Vi får kolla med en annan termometer också – 36,9… Dåså!” Ablationen var på igen.

Allt var i sin ordning och yngsta dottern fick tre piller. Två långsmala och en liten rund. Jag misstänker att de spelade stor roll till att hon kände sig lugn hela tiden. Inte ens det minsta nervös. För det kan väl inte ha med rutin att göra? 🙂

Tyvärr började droppet att göra ont och de var tvugna att tillkalla nålexperten Eva för att sätta ny nål. Hon är liksom inte lättstucken dottern… Därefter blev det hissen upp till operationssalen.

Man borde kanske känna en trygghet i ett vi känner igen lokaler, rutiner och även personalen men jag hade ännu hellre sluppit det överhuvudtaget. Faktiskt! När vi kom in i operationssalen kände en av sköterskorna igen mig. Hon hade varit en regelbunden motionär på mina core-pass. Att hon skulle finnas med gav faktiskt mig en ännu tryggare känsla. Konstigt men så kände jag.

Maken och jag fick vara med i ungefär en halvtimme och det var skönt att se hur alla tog hand om henne och förklarade allt de gjorde. Hon var lugn och även lite fnissig av tabletterna eller så var det för att hon tyckte att vi såg roliga ut.

Nu ligger hon under varmluftstäcket och blir lagad och vi äter frukost på Gothia. Nu återstår väntan…

Fem månader har gått sedan förra hjärtoperationen och nu är det dags igen. Snart åtta år sedan den första och nu alltså en tredje operation. Efter den första visste vi inte ens om att det kanske skulle komma fler. Vi tog liksom inte in att hjärtfelet kunde komma tillbaka. Kroppen trodde att det som lagades skulle vara trasigt så den lagade det så att det blev trasigt igen – typ… Inte trodde vi heller när det blev dags för andra operationen att det inte skulle gå att fixa – men det blev vi varse i maj, om man säger så…

Idag har yngsta dottern skrivits in på Sahlgrenskas avdelning 91 (igen). Återigen är hon yngst på avdelningen och lär väl precis som sist få mest uppmärksamhet 🙂 Lite fördelar ska hon väl ha. Precis som i maj fick hon efter inskrivningen ”permission” och maken och hon kunde åka hem efter alla prover, ekg och sättande av nål. Nu får hon sova hemma innan det är dags att åka in imorgon. Kvällen passar hon nu på att tillbringa i Bollhallen där hennes handbollslag tränar, något hon själv ser fram emot att kunna göra igen om ett par veckor.

Klockan sju ska vi vara där. Tidigt är det. Fastande ska hon vara och klockan kvart i åtta är det hon som är första patientet för dagen. Mellan tre och sex timmar kommer det ta och den här gången ska hon vara vaken. Hon kommer att få lugnande och bli bedövad både här och där och trots att hon är vaken ska hon tydligen inte komma ihåg något efteråt. Vi litar på läkarna!

Maken och jag kommer nog precis som sist att åka till Gothia och äta frukost där. Tre till sex timmar är låååång tid och vi kan ju börja med att äta så vi står oss. Ju längre tid som går desto mindre vill man binda upp sig så någon lunch tror jag inte att vi får till – om det tar så lång tid.

Precis som sist kommer jag troligen att skriva här på bloggen under dagen. Det är mitt sätt att hantera allt. Det har även visat sig bra – jag har idag gått tillbaka och läst hur det var i maj och jag kom faktiskt inte ihåg allt så det var tur att jag skrev av mig då, när allt var färskt och medan det hände. Det är mitt sätt att hantera det och även om det finns de som tycker att det verkar väldigt utlämnande så är det mitt sätt.

Det kommer att gå bra! Jag/vi har ett stort förtroende för läkarna och det har även yngsta dottern. Vi har också många vänner som finns där och stöttar oss – ni är guld värda, vet ni det? Alla som håller tummarna för yngsta dottern, som knäpper händerna och ber för henne och som tänker på oss. Alla som hjälper oss att stötta även döttrarna som bor lite längre bort.

TACK!