NEJ BETYDER NEJ PUNKT

Det där nejet! Måste det uttalas? Sägas högt? Är det så att vem som helst får göra vad som helst så länge den andra personen inte sagt ordet nej högt? Det där med gränser och vad som är ok verkar inte finnas för somliga. Det gör mig heligt förbannad och uppriktigt ledsen. Ska det verkligen vara så svårt?

Idag är jag arg! Och ledsen! Och förbannad! Och faktiskt även bestört. På riktigt!

Jag haltar vidare

Idag var det dags för besöket som jag sett fram emot med lite blandade känslor. Besöket hos ortopeden inför en eventuell operation av min högerfot. Det går liksom inte att blunda för den Halux valgus som jag har där längre. Periodvis har jag så ont i knölen att jag inte ens kan ha täcke liggande mot den och täcke är ju det lilla problemet. Tänk skor…

Egentligen skulle jag varit hos ortopeden redan för tre veckor sedan men då låg jag hemma sjuk och det fanns inte minsta chans att jag skulle kunna ta mig iväg.

Så – nu blir det röntgen om 4-5 veckor och en operation i maj (troligen). Jag är lite lätt kluven inför det och framförallt då att vara vaken under själva ingreppet. Men – har yngst dottern kunnat vara vaken under tre hjärtoperationer borde väl jag kunna fixa det här. Bara jag slipper höra när det sågar av benet i foten. Blä…

Innan det är dags passar jag på att träna på att halta för plötsligt fick jag väldigt ont under ena hälen och doktor ortoped kunde bekräfta min aning om hälsporre. Satan i gatan vad ont det gör. Och då inte bara när jag går på den. Det blir tejp, övningar och fotriktiga skor ett tag framöver. Bring on the festive season. Svarta gympaskor gör sig finfint till jul- och nyårsblåsan.

Jo, men jag blev allt lite rädd

Efter att har varit sjuk bra länge fick jag ändå ok från läkaren att träna. Det skulle till och med kunna ha positiva effekter på min hosta så bara jag tog det lugnt skulle det nog gå bra. Så sade han och jag gav det ytterligare en vecka bara för att vara på den säkra sidan.

Idag var det dags. Idag åkte jag iväg för ett lite lagom medelpass. Idag tänkte jag ta det lugnt. Idag tog jag det lugnt. Lovar! I en halvtimme ungefär. Sedan fick jag lämna salen och lägga mig på golvet i receptionen. Inte så bra kanske.

Tilläggas bör att jag inte på något sätt tog i för mycket. Jag tog liksom bara slut. Resten av kvällen har jag tillbringat i soffan med att ömsom frysa, ömsom svettas och det känns som om jag har sockerdricka i kroppen. En väldigt konstig känsla faktiskt.

Försöker nog mig på ett träningspass på onsdag igen. Jag lovar att var försiktig!

Det börjar lacka mot jul

Det blev tjuvstart av luciafirande redan igår. Både på jobbet och i kyrkan här intill och som vanligt tänker jag att det vore väldigt roligt att sjunga i kör igen. I alla fall alla fina luciasånger. Jag brukar slås av den tanke en gång om året och det är konstigt nog (eller inte) alltid just vid lucia…

IMG_3070.JPG
Idag blev det inget luciatåg men väl både luciafika och pepparkaksbak med småprinsar. Dagen hade inte kunnat bli bättre. Jo, kanske om det hade snöat lite.

IMG_9864.JPG

IMG_9883.JPG

IMG_9885.JPG

IMG_9854.JPG
Just det, vi passade på att skattskriva oss i Bethlehem också innan vi tände alla ljus vi hade för lite lördagsmys. Just nu är ljusförbrukningen enorm hos oss och så får det nog förbli ett tag till.

IMG_9894.JPG
Vi har verkligen både jul och ljus i vårt hus och jag gillar’t.

Host host

Det fick bli ett läkarbesök, igen. Nu har jag hostat sedan i mitten av september och det verkar inte bli bättre.

Läkaren tyckte uppriktigt synd om mig när han efter både undersökning och blodprov var tvungen att konstatera att det bara handlade om en luftkatarr. Han sade att han nästan önskade mig en lunginflammation så att jag kunde få medicin och bli kvitt hostan. En orättvis luftrörskatarr kallade han det. I genomsnitt sitter hostan i under 18 dagar så min variant med snart två månader drar upp snittet rätt bra…

Jag önskar verkligen ingen den här hostan…

IMG_9842.JPG

När tiden bara rusar

Plötsligt har det blivit vecka 50. Hur gick det till? Jag tycker inte att det var länge sedan det var sommar, sol, 30 grader i luften och 25 grader i vattnet. Den här hösten har verkligen bara försvunnit. Visst var det varmt långt in i november och mest troligt är det just det som ställer till det i tidsuppfattningen för mig.

IMG_0718.JPG

Idag är jag lite extra glad att solen skiner. Tänker jag efter gjorde den det även i går och i lördags. I söndags däremot var det nattsvart från morgon till kväll. Nattsvart med ösregn och massa vind. Då var det rätt lätt att längta tillbaka till sommaren som var. Nu hoppas jag att solen får vara kvar och att det fortsätter att vara kallt. Det får till och med gärna komma lite snö för när mörkret lagt sig är vet verkligen M Ö R K T. Bäcksvart typ. Det märks att vintersolståndet närmar sig. Efter det blir det ljusare igen och innan vi vet ordet av är det sommar igen. Eller?

Bara 12 dagar kvar nu då!

Men först tar vi väl tag i ett ordentligt busväder. Det ser ut att bli rätt blåsigt här från midnatt och en bit in på förmiddagen imorgon.

vind

 

Vad gör man inte för dem man älskar?

Sintra började löpa i veckan som gick och hon är typ jätteynklig. Det finns, i hennes ögon, ingen annan som det är mer synd om än henne just nu. Hon bara ligger och tittar på oss med ledsna ögon. Det här är ett lite nytt beteende som hon visar och troligen har det att göra med att hon varit dräktig (även om det sedan tyvärr inte blev valpar). Allra helst vill hon ligga i vår säng och hon smiter upp i den så fort hon bara kan (och vi inte ser).

Största problemet tycker jag är att hon inte äter. Troligen mår hon lite illa så matlusten är puts väck. Jag är glad att vi den här gången lyckats ”göda” henne inför löpet så att hon har lite att ta av med det märks redan att hon tappar i vikt. Där har nu operation mata Sintra kört igång. Det innebär att det i kylen finns köttfärs, leverpastej, lax och grädde, allt avsett för Sintra. Och det innebär också att jag nu kan hamna sittande framför henne (där hon ligger), på golvet, vid hennes säng, under bordet… och där handmata henne. Jag delar köttfärsen och leverpastejen i bitar och matar henne med, jag håller fram en skål med grädde så att hon dricker. Ja, jag (och vi) gör allt för att hon ska äta och dricka. När hon till och med ratar grisöron vet man att det är något som inte stämmer… Hade hon inte löpt och hade vi inte vetat att hennes mormor var likadan hade vi nog blivit riktigt oroliga. Det är ju inte så att hon är stor i maten från början så ett sånt här avbräck märks rätt tydligt i omfång på henne.

Vi får hoppas att matlusten kommer tillbaka efter löpet. Till dess fortsätter vi att truga henne. Det finns liksom inget alternativ. Hon behöver all energi hon kan få.

IMG_0703.JPG