Det är i alla fall min erfarenhet

Oj, oj, oj!

Läste ett inlägg på en av mina favvobloggar som handlade om ett tv-program som tydligen visades igår. I programmet hade man sammanfört 90-talister med 40-talister med en enorm generationsexplosion som följd. Nu har jag inte sett programmet, om man inte räknar med reklamen för det, så jag ligger lite efter innehållsmässigt men jag har nog en ganska bra bild av vad som hände. Självklart har man med castingen till programmet valt ut de individer som ska kunna skapa bra (?) tv. 90-talistern var, om jag förstod det hela rätt, stora vandrande egon. Det var jagjagjagjagjag för hela slanten. Man undrar ju hur det har blivit så och var deras föräldrar finns.

Med tre barn, födda på 90-talet, kan jag se ATT det har blivit så och jag har även en TEORI till varför det har blivit så. Jag inte för alla. Till och med långt ifrån alla men ändå för tillräckligt många för att det ska synas och märkas och då inte bara på tv. Och min teori är just MIN teori – ingen sanning.

19 år gammal (ung) var jag när min och makens första dotter föddes. Fem år senare hade vi tre döttrar. Ja, jag var en ung mamma och många hade väldigt förutfattade meningar om mig. Maken var det ingen som sade något om – hm. Det kan ha att göra med att han är åtta år äldre än mig. Men – vi har båda haft en extrem samsyn på det här med barnuppfostran och gång på gång har vi fått höra att vi varit stränga. Det har varit strängt att sätta gränser, att vara konsekvent och att ha regler. Det har varit strängt att tycka att respekt är viktigt och att inte låta barnen själva bestämma. Kanske överdriver jag men att lära barn hyfs och fason samt även vett och etikett, som jag tycker är någon slags basnivå, har varit att vara sträng som förälder. Åtminstone enligt andra. Med backspegeln i handen ångrar jag inte att jag varit “sträng” och kanske kan man läsa ut något i att många av barnens kompisar gärna har varit hemma hos oss och gärna när vi varit hemma. Och – även de har “köpt” våra regler och fått den respekt som vi självklart visar tillbaka. Det går ju liksom åt båda håll… Flera av barnens kompisar har vi kontakt med fortfarande och det trots att barnen i sig har flyttat hemifrån.

Det här med att barn inte i tidig ålder själv ska behöva välja tror jag på. Som förälder hjälper jag mitt barn att göra kloka val men självklart inte för tid och evighet. Jag tror att om man har regler, är konsekvent och sätter tydliga gränser samtidigt som man hjälper sina barn att välja rätt upphör själva ”uppfostrandet” innan barnet kommer i tonåren. Någonstans där har jag som förälder förhoppningsvis lärt mitt barn hyfs och fason och vett och etikett och kan ändra mitt föräldraskap till att vara stöttande istället för uppfostrande. Självklart har jag behövt putta lite åt rätt håll ibland och en och annan gång också sagt NEJ och följt upp svaret på frågan VARFÖR på ett bra sätt. Ibland måste jag som förälder faktiskt vara den som även när barnen är unga vuxna bestämmer. Jag har ju trots allt aningen mer erfarenhet och konsekvenstänk än vad de har…

Min, eller rättare sagt min och makens syn på barnuppfostran, har också varit kryddad med massor av kärlek. Döttrarna har dagligen fått höra att de är älskade och det tror jag är jätteviktigt. Jag hoppas också att de uppfattar att de blivit sedda och lyssnade på. Det har ju inte handlat om en diktatur även om det kanske låter så :-). Och några experter är vi inte utan det har för oss handlat om sunt förnuft och learning by doing det som känns vettigt.

Sammanfattningsvis och för att återknyta till vad som är min teori till att det finns 90-talister som är stora vandrande egon är alltså att de inte vuxit upp i hem där man är konsekvent eller har regler och gränser. Återigen inte alla, men tillräckligt många för att det ska märkas.

Med vänlig hälsning,

Sjävlärd Förälder som vet bäst (obs – ironi)

ps: Jag har inte tagit upp frågan om curlande föräldrar alls här. Det är ett helt annat inlägg. ds

De äter, sover och äter ännu mer

Det där med att vara valp verkar vara riktigt trevligt. Äta, sova, bli ompysslad av  mamma, mormor och moster och sedan äta lite till. Inte konstigt att de växer så det knakar. 



Tiken väger nu 1300 gram och killen 1010 gram. Efter att ha kollat Sintras gamla vikter från när hon var lika gammal vet vi nu att killen väger som Sintra gjorde och tiken är typ lite större :).  

Sintra, ja hon är lika stolt som vanligt.



Båda valparna har öppnat ögonen och de försöker också att ta sig upp på benen. Killen lyckas lite bättre än så länge men nästa gång vi hälsar på räknar jag med att de stultar runt. 

Bonus idag var att få ta med Sintra på en promenad. Vi var lite tidiga så istället för att störa mitt i middagen gick vi en sväng. Det var rätt gott att ha kopplet och Sintra i det faktiskt. Tänk att man kan sakna till och med en sådan sak. 



Bara sex veckor kvar tills hon kommer hem igen nu…

Sist på House of Cards typ

I veckan släpptes senaste säsongen av House of Cards men jag var inte en av dem som hade väntat på den. Jag har inte sett de tidigare säsongerna. Visst, jag såg det första avsnittet, typ. Jag såg delar av det men det var svårt att få ett sammanhang när man somnar…

Igår började vi om – och såg tre avsnitt på raken. Idag är jag glad att det är skräpväder. Vid fem ska vi hälsa på Sintra och valparna men innan dess hinner vi se några avsnitt till.



Nu rullar avsnitt 5. 

Med ett löjligt flin på läpparna

Mina omgjorda ringar blev klara igår och när jag hämtade dem kände jag mig som ett fån. Förutom att jag hade mardrömmar om dem i natt (butiken hade flyttat, en ring var klar men i roséguld och den andra skulle ”strax” bli klar) var jag extremt förväntansfull. Och plötsligt stod den där, på disken. Asken. Asken som skulle innehålla mina omgjorda vigselringar. Förutom mina gamla ringar har jag lagt till lite som legat i byrålådor hemma. Uddaörhängen och trasiga kedjor gör sig helt klart bättre på mitt finger än liggande i gömslen.

Erica öppnade asken och jag höll andan. Tänk om jag inte skulle gilla dem? Tänk om jag skulle ångra mig? Nu i efterhand fattar jag inte vad jag oroade mig för. Resultatet överträffade mina förväntningar och jag blev till och med tårögd. Ringarna, så enkla, stilrena och snygga och alla stenar, som var och en har en speciell betydelse för mig, har strösslats i vigselringen. Nu sitter de på plats på mitt ringfinger igen och jag kommer aldrig ta av mig dem igen.

Hur mina gamla ringar såg ut? Ringen jag har på långfingret är en del av de nya också.

IMG_1049

Innan jag gick var jag bara tvungen att krama Erica (butikschefen). Nordstans Guld har fått en ny stamkund. Dit och ingen annanstans kommer jag att gå framöver. Kvar från ringarna jag lämnade in finns bl a fem blå, ovala safirer. De kommer troligen att hamna i en egen ring vad det lider. Först måste jag bara klura lite på hur den ska se ut. Idéer någon?

Gustav Trägårdh kan det där med kräftor

Har ikväll varit på en trevlig tillställning på Stenungsbaden Yacht Club. Vi fick först lyssna på ett mycket inspirerande föredrag av Erik Nissen Johansen på Stylt Trampoli där han berättade om hur de använder sig av ”multi sensorial storytelling” i sina uppdrag. Förutom uppdraget med Stenungsbaden berättade han även om uppdrag i Umeå och St Petersburg, dit jag plötsligt kände att jag nog behövde resa…

Att lämna Stenungsbaden hungrig händer aldrig och inte heller idag. Gustav Trägårdh (till vardags köksmästare på Sjömagasinet i Göteborg) bjöd på fingerfood med kräfttema och allt var fantastisk gott. Några favoriter hittade jag som jag lyckades knycka mig några extra av. 



Nä! Hungrig lämnade jag inte Stenungsbaden idag heller. 

Vi längtar efter henne – och de små

Fyra veckor har hon varit hos sin kennelmatte och det dröjer sju veckor till innan hon kommer hem igen. Det är ju först när hennes valpar är åtta veckor som hon får lämna dem. Vi saknar och längtar men vet att hon har det bra. Och valparna de växer så det knakar och Sintra börjar visst lära sig hur det är att vara mamma. Vi har nog förstått att hon har rätt mycket att lära 😃



Mer om valparna kan du läsa här