varning – långt inlägg
I lite mer än tio år var jag ledare på Friskis & Svettis. Medel Styrka, Core och Skivstång var del av min vardag (och helger) och förutom att leda mina egna pass tränade jag rätt ofta och såg mig nog som rätt vältränad. Fel – jag VAR vältränad.
Om jag blev förkyld hittade jag vikarier och var någon annan sjuk hoppade jag in som vikarie. Under perioden när min rygg kraschade hjälpte träningen mig men till slut blev det nog lite mycket för plötsligt började kroppen säga ifrån.
Det kom krypande lite försiktigt men ont gjorde det i knäet. I början bara ibland men sedan oftare och oftare tills jag kände av det varje gång jag tränade och även när jag inte tränade. Jag tog en paus som ledare och tänkte att jag skulle rehabilitera mig men först vila lite. Visst, jag vilade lite och började sedan träna lite försiktigt och då kom de, frågorna från mina motionärer om när jag skulle komma tillbaka och börja leda pass igen. Så – innan knäet var bra stod jag där igen i mina ledarkläder och fick sedan mer ont. Nästa paus, tillbaka igen och sedan var den onda cirkeln igång. Först vid årsskiftet 2012/2013 tog jag mitt förnuft till fånga och slutade som ledare. Jag inte bara slutade som ledare, jag bestämde mig även för att börja träna hos ”branschkollegan” istället för att verkligen inte gå i samma fälla igen.
2013 blev så början på min sökande träning. Det var svårt att hitta rätt i vad jag skulle träna och jag hade ju inte heller längre någon press på mig ATT träna. Jag behövde inte stå där inför en grupp och orka lite mer än alla andra varje vecka. Jag testade Indoor Walking och tyckte att det var kul. Visst, knäet fortsatte bråka lite men jag gjorde min rehabövningar och så. Lite SoMa Move och CX-works och till och med lite BodyPump gav jag mig på. Ett och annat gästbesök gjorde jag även på Friskis men då kom frågorna igen. ”Är du på väg tillbaka?” ”Ska du leda pass igen?”…
Hösten 2013 kom livet väldigt mycket emellan och att jag skulle prioritera min träning fanns inte på kartan. Annat blev väldigt mycket viktigare. Träningen blev mer och mer sporadisk och med facit i hand var det kanske bra för mitt knä men så tänkte jag inte där och då.
Min Hallux Valgusknöl gav sig till känna högljutt och till slut blev det ju operation (vad jag inte visste då var att en av bovarna till det onda i knäet var just knölen). Under tiden efter operationen började suget efter träning komma och jag började lite försiktigt för att nu i höst ta ett stort kliv in i fållan igen.
Nu är jag igång och jag är så peppad och taggad. Så peppad och taggad att jag måste komma ihåg att bromsa mig själv lite. Eller ja, kroppen gör nog det åt mig. Varför drabbades jag annars av tennisarmbåge :-)? Skämt åsido – jag lovar att jag lyssnar på kroppen.
Något av det bästa jag gjort i höst var att boka en PT. En PT som hjälpte mig lägga upp MIN träning. Min egen träning som är bara för mig. Den träningen varvad med MRL (funkar med armen) är precis det jag behöver och jag tycker att det är roligt igen. Nu känner jag att jag är redo att prioritera mig själv igen och snart kanske jag kan säga att jag är vältränad igen. Snart.
Nu ska jag åka och träna!
