När jag kom hem med bilen igår så jag dem. Det vita snödropparna som gjorde sitt allra bästa för att synas. De står lite i skymundan under en buske i ett ganska bortglömt hörn men nu såg jag dem på långt håll. När jag sedan tittade lite närmare kunde jag se att även krokusen var på väg upp. Nu börjar den! Den underbara årstiden vår.
För ett år sedan plockade vi undan cd-skivorna. All musik vi spelade famns ju antingen i datorn eller via nätet. Skivorna samlade bara damm. Nu är vi framme vid nästa epok som går i graven.
Jag har alltid tyckt om böcker. Framförallt att läsa dem och möjligen läsa om dem men även att de finns i hemmet. Det har även gällt pocketböcker… De finns i vardagsrummet och i båda gästrummen och dessutom i dubbla rader. Om jag läser dem? Njae… Jag läser dem ju i min iPad numera.
Är det så att det är antal iPad i ett hem och inte mängden böcker som är viktigare än mängden böcker… Visst är det att sticka ut hakan men jag tror att jag är något på spåren. Många är vi nog som har vuxit upp i tron att det SKA finnas många böcker i ett hem.
Nu åker de. Frågan är bara vart? Jag vill ju inte slänga dem. En kompis ville ha pocketböcker och hon får en full kartong imorgon, äldsta dottern får en del men resten får nog gå till Marta & Marias. Där kan de säljas, uppskattas av någon annan och dessutom kan de pengar böckerna inbringar skänka glädje till flera.
Nu är bara frågan, hur får jag dit alla böcker?
(vissa böcker kommer jag dock att behålla…)
Redan i veckan tyckte lillebror att han och jag skulle springa tillsammans när vi kom och hälsade på. Springa med honom? Han som avverkar halvmaror på löpande band… Hur skulle det gå. Ändå packade jag ner löparkläderna och motivationen i väskan.
Idag var det så dags. Innan lunch skulle vi springa. Dimmolnen sprack upp och solens strålar tittade fram samtidigt som vi snörade på oss skorna. Jag vet inte hur många gånger jag hade försäkrat mig om att jag inte ville springa så långt (2,5 km var lagom), att jag nog inte höll hans tempo (aningen under 7 min/km rättare sagt) och att jag bara hade sprungit en gång tidigare i år och att det var i torsdags…
4,14 km blev det, med ett par gå-pauser… Helnöjd är jag och framförallt då att gå-pauserna inte drog ner tiden utan höll sig i rätt härad.
Det gick ju bra att springa med lillebror och det var riktigt kul. Kul eftersom det var första gången vi sprang tillsammans och kul för att det var en trevlig stund tillsammans.
Det tar tre och en halv timme att köra lagligt hem till dem. Tre och en halv timme när man också längtar och laddar. Laddar för att man vet att det blir härliga intensiva dagar tillsammans.
Maken och jag tog med våra guddöttrar ut i det vackra vädret. Det är inte mycket som behövs för att aktivera dem. Gungor, sandlåda och ett påhittat fängelse så är man hemma. Vad roligt det är med barn i bästa fantasiåldern.
När vi sen kände att vi var färdiga med trädgården tog vi en cykelpromenad innan vi gick in igen.
Daidalos blev en ny bekantskap och jag fick lära mig om livspuckar, slajm och Tauros. Jag fick ta mig genom labyrinter och lösa gåtor och till slut vann vi. Varför vi gjorde det vi gjorde har jag ingen aning om. Uppenbarligen har jag en stor kunskapslucka. Vilken tur att jag blev guidad av en fyraårig.
Det är många som är sjuka nu. Magsjuka, influensa och till och med lunginflammation. För mig innebar det att jag hoppade in och tog fredagspasset kl 18 igår. Jag tänkte dock lite fel och trodde att passet började redan 17.30 så när klockan närmade sig den tiden och inga motionärer hade dykt upp trodde jag att jag skulle få ställa in… Tur då att det var först en halvtimme senare passet började och tills dess hade det fyllt på med fredagstränare. Hur skönt är inte det då? Att köra igenom kroppen och sedan ta helg.
När jag kom hem stod middagen på bordet och helgen kunde börja på riktigt.
en lisa i livet 