Det är mycket prat om prinsessor nu så vilken tur jag har att jag kommer att träffa bästa sortens prinsessor i helgen. De där man är släkt med och som har en speciell plats i hjärtat. Mycket kramar får det bli och kan jag och tillåts jag kommer jag nog att knycka mig en och annan puss också.
Ok – lite längtar jag efter sessornas föräldrar också. Det var alldeles för länge sedan vi sågs nu.
Jag gillar att Stenungsbaden börjat med att ordna after work. Ett trevligt ställe ska ha sånt ofta tycker jag. Redan innan visste vi att MÅNGA skulle dit och det stämde bra. Nästan alla var där. Det blev mingel, det blev dans och det blev bubbel. After worken på Baden övergår efter en stund till vanlig utekväll… Bubbel fick det bli eftersom kompisen fyllde år.
Vi hade som plan att stanna till elva, åka hem till en kompis och träffa nye pojkvännen och sedan kanske vara hemma runt ett. Vi lämnade Baden vid elva, så långt planenligt, men sen liksom klarade vi inte av att hålla planen. Halv fyra kom vi hem efter en mycket trevlig kväll.
Gårdagen tillbringade vi i Lysekil och efter melodifestivalen somnade vi…
När vi vaknade idag var det till en strålande sol. En stunds hundlek på tomten för Sintra (med Althea) och sedan fika på altanen med kompisar. Fast fika? Vi började med glögg, fortsatte med espresso och avslutade med rödvin. Nu är grillen tänd och söndagen avslutas med en god grillad rostbiff, potatisgratäng och rödvinssås. Kan det bli bättre?
Idag har vi varit i Lysekil. Vi var hos Barbro på Stjärndalens kennel (den som Sintra kommer från) och skulle få hjälp med att trimma Sintra. Det blev en härlig dag med hundtrimning, semlor och en underbar promenad runt två dammar i något som nästan kunde liknas vid vårväder.
Tre generationer hundar var det. Sintra, hennes mamma Jess och så mormor Joy som nyligen fyllt 11 år. Det var roligt att se hur de tre generationerna interagerade. Sintra som gjorde allt för att vara både mamma och mormor till lags och till och med lyckades få igång mormor Joy i en stunds bus och spring (Joy glömde för en stund bort att hon skulle sura och mullra lite bistert) och mamma Jess som slets mellan att vara vuxen och förnuftig men ändå ville leka och busa med Sintra och som ändå vänligt och bestämt faktiskt stundtals uppfostrade Sintra lite lagom.
En klok kollega sade i veckan:
Jag vill inte bli en sån där som har bantat hela mitt liv och glömt att njuta.
Det fick mig att börja fundera. Jag känner nog att jag mest hela tiden har ett mål och vill tappa 2-4 kg för att vara nöjd. Skulle jag nå -4 kg skulle jag hamna på den vikt jag hade för fem år sedan. Var jag lyckligare då? Är det därför jag vill ner till den vikten igen? Eller är det tanken att +4 kg på fem år skulle innebära att jag när jag är 60 väger 20 kg mer än då för fem år sedan när jag vägde fyra kilo mindre än jag gör idag? Eller ska jag helt enkelt skita i att tänka på det alls?
Jag tränar och är aktivt och borde alltså även kunna äta och dricka gott utan att ständigt oroa mig för vikten. Är den oron något som har påförts mig från andra? Från tidningar, tv, nätet, de där perfekta photoshoppade kropparna som vi ser dagligdags, eller är det jag själv som ställer det ”kravet” på mig. Bör jag kanske tänka på att då, för fem år sedan, var då när min rygg var som sämst och jag knappt kunde träna. Kan vikten då varit påverkad av att jag tappat i muskler? Är det min nuvarande vikt som är min riktiga måbravikt? Ska jag verkligen behöva känna en oro överhuvudtaget? Är jag egentligen orolig? Hm…
Detta tål att funderas på! Jag vill ju njuta av livet!
Jag vet inte riktigt vad vi tänkte när vi satte den. Vi tänkte nog något i stil med ”hoppas att den växer snabbt”. Balsaminpoppel är den i alla fall av, vår häck. Extremt tät och insynsskyddande på sommaren. Att den har just de goda egenskaperna beror på den hemskt dåliga egenskapen att den växer snabbt. Fast – det såg vi som en positiv egenskap när vi satte den. Hoppsan liksom – som det kunde bli.
Nu var det i alla fall dags. Dags att klippa ner den rätt tufft. Vi gör det ungefär vartannat år men riktigt så här tufft tror jag aldrig att vi har tagit ner den. Midjehöjd på maken är det som varit utgångspunkten. Att ta ner den till den höjden innebär att sänka den med ca 3 meter. De tre metrarna ska slängas någonstans så maken hade beställt en container. Redan i måndags, när han hade kapat en fjärdedel såg den full ut och jag undrade i mitt stilla sinne hur många tömningar som skulle behövas. Att hyra container är inte så dyrt, det är tömningarna/bytena som är det…
Idag blev han färdig. Tillsammans med en god (och hjälpsam) vän tog de sig an resten av häcken. Igår hände ingenting och det är fullt förståeligt. Lika fint som vädret är idag, lika dåligt var det igår… Men – nu är det klart. Maken har återigen besegrat den gröna djävulen 🙂
Hur många tömningar det blev? Inga, förutom den ordinarie hämtningen. De har hoppat, knutit och surrat innehållet i containern och allt fick plats. Hoppas nu bara att surrningen håller även för hämtningen.
Helt klart är det inte. Det är stammarna som är kapade nu. Smågrenarna får vi kapa längre fram i vår, när det är lite varmare och torrare. Gräsmattan är just nu ett katastrofområde av lera och värre lär det bli när tjälen släpper också.
en lisa i livet 