Författare: en lisa i livet

Kvart över sju i morse var hon på plats. Först på avd 91 för att preppas och sedan vidare till kardiolabbet. Det blev en stunds väntan och innan den lugnande tabletten hade börjat verka spelades det lite spel. Hon loosade mot mig (så klart) men vann över sin far (så klart). Sen fick hon åka säng…

Vi mötte Sigfus (dotterns hjärtkirurg) när vi kom upp till kardiolabbet och fick en pratstund med honom. På gott och ont. Han är skrynklig i pannan. Det är mer och mer som pekar på att dotterns hjärtrusningar inte beror på det de trott från början. Bl.a. fick vi nu veta att rusningarna är lite för snabba för att stämma. Det kändes sådär att få höra det men han verkar ändå vara beslutsam att fixa henne. Det är ju lite tredje gången gillt även för honom.

Väntan har börjat även för oss och ”som vanligt” sitter vi nu på Gothia och äter frukost.

Nu får vi se hur lång tid det tar idag och om det lyckas. Både maken och jag tyckte nog att det kändes som att Sigfus inte ville förmedla några allt för positiva förhoppningar men hoppas det gör vi!

O

Fyra emlaplåster satte vi på dotterns bägge armar i morse. Hon är nämligen lite svårstucken och behöver de gräva på flera ställen är det lika bra att komma förberedd.

Det var återigen syster Eva som vi mötte och den här gången påstod hon att hon hade tränat såpass mycket att hon inte skulle behöva ta hjälp av specialist från narkosen för att sätta nålen på yngsta dottern.

Hon förberedde noga och tack vare Emla, förberedelserna och en handske fylld med varmvatten satte hon nålen på första försöket.

Nu har dottern även fått sitt armband, blivit inskriven på avdelningen och fått sin säng. Bäst var nog ändå att sen få permission för att åka hem och få sova där, även om det innebär en extrem tidig morgon imorgon.

Och syster Eva, henne hoppas vi att vi inte behöver träffa igen. Åtminstone inte i det sammanhanget.