Dottern är förkyld. Dottern ska operera sitt hjärta på torsdag. Bekymrad mamma ringer Sahlgrenska. Kö-koordinatorn konsulterar dotterns läkare. Kö-koordinatorn ber mamman ta med dottern till vårdcentral för att ta en snabbsänka. Dottern blir stucken. Snabbsänkan är under 8 = visar inget. Mamman meddelar kö-koordinatorn detta. Kö-koordinatorn säger – ja men då kör vi ändå.
Föräldrarna (och dottern) pustar ut. De vill ju få det överstökat… inte vänta på en ny tid.
Hade bokat mig på dubbelpass idag (igen). Det brukar jag försöka på måndagar. Step och skivstång. Den här veckan känns träningen lite extra viktig, jag tankar energi och ork för att ta mig genom den. Men – jag märkte att fokus inte var på träningen. Tankarna vandrade…
Efter halva steppasset kändes det inte som att jag skulle orka skivstången också men med lite pepping fixade jag det också… Med middagen som maken hade lagat efteråt blev det ändå bra. Riktigt bra!
Nu ska jag försöka träna på onsdag också.
Nej, den här veckan blir det inte. Dottern prioriteras inget snack om saken.
Men nästa!
Undra vad maken säger om sjösättning på tisdagen – kan det funka tro?
Tre dagar kvar…
Aldrig att jag trodde att jag under ett år (11 månader till och med) skulle vara med om att en av mina döttrar skulle operera sitt hjärta tre gånger. Framförallt inte efter att det faktiskt ”lagades” när hon var sju år. I och med att det faktiskt lyckades vid första försöket den gången trodde vi ju att det skulle bli på samma sätt den här gången också. Det vet vi ju nu, med facit i hand, att det inte blev så. Men det är klart. Vi trodde ju inte ens att hjärtfelet kunde komma tillbaka. Tyvärr är ju kroppen lite finurlig, den lagade det som läkarna hade ställt till med. Det måsta vara så den resonerade. Dotterns hjärtfel har ju troligtvis varit medfött och ska då enligt kroppen finnas där…
Redan när hon opererades allra första gången, när hon var sju år, fick vi veta att felet satt lite lurigt till, men då lyckades de ändå. Det är den placeringen som ställer till det nu. Det och att felet inte riktigt beter sig på det sätt som 99% av alla andras fel gör. Hon är lite speciell vårt lilla (stora) hjärtebarn. Att 99% av de som har felen botas av ingreppet eller svarar tillräckligt bra på medicinen har tyvärr också lett till att det nu inte sker någon mer forskning på området. De mediciner som finns finns, och ingreppet går till som det gör för att det räcker i nittionio fall av hundra. Tyvärr inte i dotterns fall…
Dotterns läkare har jag det allra största förtroendet för. De som gång på gång försöker. De som gång på gång inte ger upp. De som verkligen gör allt för att laga hennes hjärta. Den här gången bara måste det gå. Hela vägen! Inte som förra gången när läkaren efter operationen berättade för oss att de faktiskt högst troligt hade lyckats men där första hjärtrusningen kom ett par timmar senare när hon klev ur sängen. Det är ju nämligen så att vi inte vet helt hundra förrän efter ett tag och då i samband med träning, en promenad eller en cykeltur. Visst kan jag tycka att det är bättre att få veta ganska direkt. Då slipper hon bygga upp en sorts falsk förhoppning om att felet är fixat. Men så kommer det ju att bli det den här gången. Bli lagat. SEN, om några år, när kroppen återigen har lagat sig som den tror att den ska vara, då har forskningen återigen tagit fart och själva lagningen går lätt som en plätt.
Vi gav oss ut i snöstormen för att åka till mellandottern som bor i Trollhättans högsta hus. Hon hade bjudit in oss, sin mormor och sin farmor och farfar för att fira sin födelsedag ett par dagar för sent. Nu var tyvärr farmor och farfar tvungna att lämna ett sent återbud så vi andra fick fira henne själva.
Hennes födelsedag är våffeldagen så det var klart att det bjöds på våfflor. Det har vi ätit varje gång hon fyllt år så det är roligt att hon för vidare traditionen själv också. Roligaste gången (nu i efterhand) var när hon fyllde tre och det var en kvart kvar tills gästerna skulle komma. Då ville hon se vad som fanns i skålen på diskbänken. Vi kan väl säga så här. När gästerna kom var hon nyduschad och våffelsmeten var helt nygjord 🙂
Idag fick vi en mycket trevlig eftermiddag innan vi gav oss ut i vintervädret igen. Och våfflor – det är alltid gott!
Det gjorde du bra tjejen!
en lisa i livet 