Vi börjar bli bra på det där med att vänta…
Eftersom de gick in via ljumskarna med katetrarna för att trixa med hjärtat måste dottern vara sängliggande till klockan fem. Tiden fördriver vi med godis, internet och gamla tidningar…
Även jag är uttråkad. Efter fem får vi sedan se om hon får åka hem redan ikväll. Annars får jag nog fylla på godisförrådet.
Efter det här ska vi nog inte behöva ses igen. Säger läkaren så är han mycket optimistisk. I morse var han tom tveksam till om hennes diagnos ens stämde och ifall hon verkligen hade en extrabana. Vi började tänka i banor om nya utredningar och mer ovisshet och när ablationen drog ut på tiden visste vi inte vad vi skulle tro/hoppas på.
Sen ringde han! Och var så positiv. De hade lyckats hitta banan genom att trigga igång hjärtat. Bara det var ett plus. Det har de haft svårt för innan. Visserligen satt den så nära AV-noden att de inte kunde bränna utan fick frysa den istället men de kunde inte trigga igång hjärtat att rusa igen efter det. Det borde kunna innebära att den är borta.
Jag är också positiv men en mera försiktig sådan och släpper inte riktigt taget om tummarna än. Bara för säkerhets skull…
Kvart över sju i morse var hon på plats. Först på avd 91 för att preppas och sedan vidare till kardiolabbet. Det blev en stunds väntan och innan den lugnande tabletten hade börjat verka spelades det lite spel. Hon loosade mot mig (så klart) men vann över sin far (så klart). Sen fick hon åka säng…
Vi mötte Sigfus (dotterns hjärtkirurg) när vi kom upp till kardiolabbet och fick en pratstund med honom. På gott och ont. Han är skrynklig i pannan. Det är mer och mer som pekar på att dotterns hjärtrusningar inte beror på det de trott från början. Bl.a. fick vi nu veta att rusningarna är lite för snabba för att stämma. Det kändes sådär att få höra det men han verkar ändå vara beslutsam att fixa henne. Det är ju lite tredje gången gillt även för honom.
Väntan har börjat även för oss och ”som vanligt” sitter vi nu på Gothia och äter frukost.
Nu får vi se hur lång tid det tar idag och om det lyckas. Både maken och jag tyckte nog att det kändes som att Sigfus inte ville förmedla några allt för positiva förhoppningar men hoppas det gör vi!
O
Efter att jag kommit hem från Sahlgrenska med dottern åkt maken och jag ut till båten. Mycket för att ha något att göra och inte behöva tänka. Maken grejade och jag vaxade och polerade styrbordssidan (wax on – wax off). Fint blev det. Man kan nu spegla sig i den.
Fika hann vi så klart också med. I sittbrunnen. I solen! Så skönt.
Nu ska bara andra sidan vaxas och poleras så är hon klar för sjösättning. Måndag eller tisdag blir det. Längtar!
Fyra emlaplåster satte vi på dotterns bägge armar i morse. Hon är nämligen lite svårstucken och behöver de gräva på flera ställen är det lika bra att komma förberedd.
Det var återigen syster Eva som vi mötte och den här gången påstod hon att hon hade tränat såpass mycket att hon inte skulle behöva ta hjälp av specialist från narkosen för att sätta nålen på yngsta dottern.
Hon förberedde noga och tack vare Emla, förberedelserna och en handske fylld med varmvatten satte hon nålen på första försöket.
Nu har dottern även fått sitt armband, blivit inskriven på avdelningen och fått sin säng. Bäst var nog ändå att sen få permission för att åka hem och få sova där, även om det innebär en extrem tidig morgon imorgon.
Och syster Eva, henne hoppas vi att vi inte behöver träffa igen. Åtminstone inte i det sammanhanget.
