Vilken häftig upplevelse det var….
Skrev om det dels här men även på Stenungbadens blogg. Häftigt att nu även kunna se det på youtube (tittar man noga kan man se mig – leta efter en blåochrödrandig mössa och ett brett leende :-))
Författare: en lisa i livet
Sommartid är segling ett stort intresse och vintertid händer mycket annat kul. Gillar att träna, vara utomhus och att fotografera. Befinner mig mitt i livet och lever en dag i taget livet tog en liten knyck den 16 sept 2018 då jag drabbades av en stroke. Nu vet jag att livet kan bli bra även om det inte blev som det skulle.
Skrotar runt och får inget gjort
Inget och inget – en del får jag gjort men det känns som om det går i slowmotion.
När vi kom hem från Sahlgrenska åkte jag ner till torget. Jag hade tre ärenden. Apotetekt, Systemet och Fiskbilen. Det tog mig nästan två timmar (nej – det var inga köer). Vad gjorde jag med tiden?
Här hemma har jag röjt köket, vikt tvätt och plockat. Inget av det har jag gjort färdigt… Ja, ja – Det är nog lika bra att jag lägger mig på sängen och kollar på tv…
Sen ska jag sova!
Läkarsamtal
Nu har läkaren varit här och vi får åka hem efter lunch. Det snurrar fortfarande i huvudet efter det de berättar. Ingreppet som gjordes igår var mot något som kallas AVNRT och det lyckades man inte med, däremot såg de en extra retledningsbana (WPW) och den är de till 70% säkra på att de lyckades bränna. Båda orsakar de symptom yngsta dottern haft så innan de vet mer ska hon fortsätta med samma mediciner som förut. Åtminstone fram till efter sommaren.
Det som orsakar snurrigheten hos mig är att det maken och jag och dottern hela tiden fått höra att hon har och både skulle opereras för den här gången och 2002 var just WPW. De andra bokstäverna hörde vi talas om för första gången på uppvaket av läkaren som opererade henne igår. Jag förstår inte alls och känner att vi måste luska vidare i detta.
Som sagt – huvudsaken är att hon mår bra nu, och det gör hon, även om hon inte är sådär jätteglad över att behöva fortsätta med medicinerna ett tag till.
24 timmar senare
Det har nu gått ett dygn sedan yngsta dotterns ingrepp. Natten har varit relativt lugn. En EKG-elektrod hoppade loss och fick sättas fast igen och hjärtat har fortsatt att spöka lite. Den här ojämnheten i hjärtslagen hoppas vi beror på ingreppet men det lär vi få besked om från läkaren vid ronden om en stund.
Tyvärr ska hon fortsätta med sina dagliga mediciner så de har hon tagit nu på morgonen. Just medicinerna hade vi hoppats att hon skulle slippa. Visserligen är det sagt att hon ska ta dem till efter sommaren och sen eventuellt testa att trappa ner. Det hoppas vi på.
Först efter lunch är det utskrivning så även förmiddagen lär bli lååång, men sen ska vi kunna åka hem. Även det får vi definitivt besked om från läkaren om en stund.
Det är skönt att vi fått ett enkelrum så vi håller oss på rummet. Det är inte så att dottern har något utbyte av övriga på avdelningen. Skulle tro att hon drar ner medelåldern ordentligt. Utan henne ligger den nog på över 60…
Tiden går långsamt
Det har varit en lugn eftermiddag som nu har övergått i kväll. Yngsta dottern bevakas med trådlöst EKG och går runt med en liten väska när hon lämnar sängen och när hon lämnar sängen kommer alltid någon rusande för att kolla till henne. Kurvan går nämligen upp mycket då. Det ska tydligen vara normalt, precis som det förhöjda blodtrycket, och beror så klart på att de varit inne och ”stört” hjärtat.
Annars händer inte mycket här. Vi kollar på tv, läser, äter godis och vilar. Det har ju ändå varit en rätt tuff dag och ingen av oss sov så mycket natten till idag.
Fortsätter utvecklingen åt rätt håll, och inget tyder på något annat, så blir hon utskriven imorgon och på måndag ska hon kunna gå till skolan igen.
