Imorgon ska en läkare såga av benet i min stortå. Jag har duschat med Descutan och får inte äta eller dricka efter midnatt.
Imorgon ska en läkare såga av min tå och jag ska vara vaken när han gör det.
Jag är nervös!
Kategori: en lisa i livet
I sista stunden
Sintra har varit i Lysekil i snart tio veckor och man kan ju tycka att vi borde ha hunnit måla om hennes säng under den tiden. Men, nej. Det har vi inte lyckats med.
Imorgon opererar jag min fot och efter det lär det inte bli av. Så, igår köpte vi färg och första lagret målades.
Snart har andra lagret torkat och sista lagret ska på.
Vad lär man sig av detta då? Ja, det vanliga! Skjut inte upp sånt som du ska göra för de blir inte gjort då.
Också en skärtorsdag
En skärtorsdag kan innebära att jobba halvdag och mötas av en vacker vy när man kommer till jobbet.
Den kan också innehålla lite födelsedagsshopping i Kungälv med dottern och där ha både klarblå himmel med strålande sol och kolsvart himmel med kornsnö som vräker ner.
Man kan sedan bli uppringd och få veta den exakta tidpunkten man ska infinna sig för fotoperationen på tisdag.
När man kommer hem kan man få en inbjudan från vänner att komma ut till dem i Henån och äta middag med dem i båten.
Att sedan avsluta torsdagen med att svänga vägen förbi andra vänner innan man åker hem blev liksom pricken över i.
Nu finns en långfredag, påskafton, påskdag och annandag att fylla innan min rörlighet begränsas. Dagar som det finns massor med planer för.
Men innan vi börjar med det måste vi städa…
DEN paniken
Äldsta dottern är på besök och ville låna bilen idag. Alltså skulle hon köra mig till jobbet. Som vanligt snabbkollade jag innehållet i min handväska innan jag gick ut genom ytterdörren och….
…min plånbok låg inte där!
Panik!
Letade runt som en tok. Vände ut och in på väska, jacka ja nästan allt. Försökte komma ihåg när jag senaste hade haft den. Ville inte riktigt tro att någon hade stulit den ur min väska. Tänkte att den kanske låg på jobbet så stegen var snabba genom huset till min arbetsplats och jag höll tummarna hela vägen. Nix – inte där heller. Skickade sms till alla jag varit med under kvällen. Kanske hade jag tappat den. Kanske hade de eller någon annan hittat den. Kunde inte släppa det så jag åkte hem igen.
Fick ett infall att titta i träningsväskan från i förrgår och där låg den.
DEN lättnaden!
Värsta stalkern typ ju
Jag har sett henne massor med gånger, på nätet. Så när jag såg henne irl tyckte jag att det var en väldigt bra idé att gå fram till henne. Dessutom alldeles röd i ansiktet och toksvettig efter ett Indoor-pass. Hon var så klart fräsch som en nyponros och såg ut som ett levande frågetecken. Efter en stund hade jag nog lyckats få fram vem jag var och efteråt kände jag mig som ett fån. Hur korkad kan man bli liksom.
Förlåt Behå-Helene. Jag är ingen farlig stalker…
