Efter två gånger är det en vana

Är det inte så man säger?

Runt förra påsken samlades vi första gången hemma hos oss och lagade mat. ”Vi” är de vuxna från de tre båtarna Caprice, Alinde och Aquelina. Det blir inte så ofta vi ses alla sex eftersom Caprice Crew bor i Stockholm…

I alla fall…

Idag var det dags igen. Vi skulle laga mat tillsammans, bada tunna och umgås vilket vi också gjorde. Det blev drinkar och småplock, grillad oxfilé och rödvin och så klart efterrätt. Allt supergott och hela kvällen supertrevlig.

Det är bara att inse – man får massor av enegi av att umgås med goda vänner! Mer sånt. Nu måste det ju även ha blivit en tradition… Synd bara att det dröjer mellan gångerna.

Helt enligt plan

Jajamensan. Träningsvärken har kommit…

Nya spännande ställen. Bl a känner jag den i en liten muskel precis på insidan benet i höjd med knäet. Knepigt 🙂 Där har jag aldrig haft träningsvärk tidigare. Dessutom känner jag av den i sätesmusklerna. Trodde jag skulle känna av bröstmusklerna också men det kanske kommer lite senare.

Men, men – knäpp som jag är gillar jag det…

Galet infall

Maken och jag ska på kalas i Skärhamn nästa helg. En helt tokig (eller kanske inte så tokig) idé har slagit oss. Tänk om vi skulle kunna ta båten till Skärhamn och sova i den efter kalaset+

Det har ju börjat ryktas om temperaturer på upp till 15 grader nästa helg…

Har vi blivt helt knäppa eller är det en effekt av den kalla vintern och en längtan efter värme?

Hela kroppen ler – efteråt!

Ja, den ler inte riktigt under träningen på Bluewater men väl efter duschen och frukosten. Då börjar jag känna mig duktig och full av energi. Att jag sen är hungrig resten av dagen får jag ta.

Idag var Mark lite sen men som de duktiga ”elever” vi är (!) plockade vi fram mattor och vikter. När han dök upp med andan i halsen stod vi där och väntade – nöjda med att vara förberedda och inte ha spillt tid i onödan. Vad vi inte hade plockat fram var gummiband och det var klart att vi skulle använda dem idag. Det finns två olika motstånd på dessa. Antingen tar man en 2:a och finns de inte kvar måste man ta det tyngre bandet med en 3:a. Tyvärr såg Mark att de flesta av oss tog 2:or och anpassade övningarna till det. Inget undgår hans falkögon eller öron.

Fortfarande, efter att ha tränat med honom så många gånger, är jag lika förvånad och förundrad över variationen av övningar. Visst, vissa mördarövningar är ständigt återkommande men han har alltid nya utmaningar att plocka fram och det dröjde inte länge förrän svetten lackade.

Böj mera där, böj INTE benen där, upp med armbågarna, armbågarna närmare kroppen, osv… Hela tiden korrigerande påpekanden. Påpekanden som faktiskt leder till att övningarna tar bättre och att hela träningen blir bättre. Så försöker jag åtminstone tänka under träningen när det känns som att allt man gör är på fel sätt. Varje kommentar tror jag gäller just mig och inte någon av de andra som är med och tränar så man är hela tiden ”på tå” och försöker gör övningarna rätt från början. Helt plötsligt kan han sen stå precis bakom en och korrigera rörelsen, just där och då vågar man inte fuska – det är bara att bita ihop oavsett hur tungt det är eller hur ont man har just då…

Det låter som om allt är en enda lång pina men det är det verkligen inte. Älskar träningen. Hela tiden är det en utmaning och jag blir rätt förbannad på mig själv när jag inte orkar eller inte lyckas pressa mig själv det där lilla extra ändå märker jag att jag sakta men säkert blir starkare och det är en belöning som jag gillar.

Det ska bli spännanda att se var jag har träningsvärk imorgon. Ja precis, VAR inte OM…