Gärna engagerad men…
Dagens ungdomar bryr sig inte. De är oengagerade och tar bara dagen som den kommer…
Hur ofta får man inte höra det? Allt för ofta. Vad händer då när man som jag, har engagerade barn? Jo, plötsligt ska det tyckas, vändas och vridas.
Det började med äldsta dottern som bestämde sig för att plugga till präst. Det kom inte plötsligt utan hade gradvist vuxit fram och tillslut hade hon sökt och kommit in på utbildningen.
Jaså, ska hon bli präst? Jag visste inte att ni var kyrkliga…
ehh…
Nej, det är vi inte
Inte på det sätt du menar…
Nähä, men hur har HON då kommit fram till det?
Ja, säg det?! Vad får dig att tro att hon inte själv kan ha kommit fram till det? Kanske har hon tänkt själv!? Engagerad är hon och jag är stolt över henne. Superstolt!
Mellandottern kom, under gymnasietiden, fram till att hon tyckte att politik var intressant. Så till den milda grad att hon skämtsamt brukar svara på frågan om vad hon ska bli när hon blir stor med ”Statsminister”. Jag anar en liten ton av allvar i orden men många skrattar åt henne.
Är hon politiskt engagerad? Jag visste inte att ni var det… Och moderaterna? – vad tycker mamma om det?
Ja, vad tycker mamma om att den vuxna dottern väljer att aktivt engagera sig och försöka påverka framtiden till det hon tror på? Jo – hon är stolt – superstolt!
Jaså, hon har också trillat dit? Det är klart, med en politiskt engagerad storasyster var det ju kankse väntat…
Detta bara för att även yngsta dottern engagerat sig politiskt. Lyssnar man på de som ”tycker” är det ju antingen det eller präst hon skall bli. För inte kan väl även hon skapa sig en egen uppfattning och göra egna val? Att hon skapar sig en egen uppfattning, engagerar sig och gör egna val gör mamman stolt – superstolt!
Jag har vuxna döttrar som båda på sitt sätt tar ansvar för framtiden på det sätt som de tror att de kan bidra med. De är engagerade och drivna och gör sitt allra bästa, inte för sig själva – de gör det för alla andra. Andra som inte kan/vill/orkar/vågar och de gör det dj**ligt bra! De gör det inte heller för att tävla med andra utan de gör det för att de tror på det de gör. Ska de då ifrågasättas eller ska de helt enkelt bara få credit för att det engagerar sig.
Det tycker jag – Så det så!
Det gör ont i mig. Ont att se hur jobbigt det är. Jobbigt för att det drabbar henne så hårt. Hårt eftersom det påverkar hennes vardag. En vardag som borde vara roligt och sorgfri. Precis som för vilken tonåring som helst. Nu är det inte så och jag lider med henne. Lider med att hon efter en lång dag i skolan har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon efter en rolig hundpromenad i skogen har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon helt plötsligt, utan att veta varför, har ett helvete. Med värk, yrsel, domningar och migränattacker. Jag önskar att hon skulle kunna överföra det till mig istället.
