Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker att kyrkor är häftiga ställen. Få byggnader talar till mig som de gör. Bondekyrkan och Uppsala Domkyrka var inga undantag. Det pågick bröllop i Bondekyrkan så det besöket får vi spara till nästa gång men Domkyrkan kom vi in i. Tyvärr (får man säga så) var det en utställning i kyrkan och mig störde det lite. Jag ville sett kyrkan som den är på riktigt. Även om jag tycker att det är bra att den används och bjuder in många att besöka den. Summa summarum blir dock att det får bli ett nytt besök en annan gång.
Äldsta dottern springer ju här lite titt som tätt 🙂 och nu visade hon mig var hon satt vid Ärkebiskopsvigningen i våras och jag insåg också att det är här hon en dag kommer att vigas till präst.
Den insikten!
Efter lunch på Stadsmissionens café utanför Domkyrkan (med livet som insats) kände vi oss nöjda och mätta på intryck.
(Att lunchen intogs med livet som insats beror på att vi satt utomhus. Under en ek. En ek med ekollon. En ek där fåglar gärna satte sig i och ”plockade” ekollon. Man kan väl säga att fåglarna inte ”plockade” alla ekollon. Rätt många ramladen ner på oss. Som målsökanden missiler ungefär…)
Nu blir det lördagsmys och hemmagjord pasta. Jag hör hur de två äldsta döttrarna pysslar med det i köket. Efter maten tänker jag spöa dem i ”När då då?” igen.
en lisa i livet 