Väntar i skuggorna.
Det är inte dags än.
Iakttar under tystnad. En fin tystnad. En lugn tystnad.
Ger oss chansen att få vara tillsammans.
Få krama, få prata, få lyssna.
På andra sidan, på en strand, där kommer de att mötas.
Han med de lysande ögonen väntar och förbereder för hennes ankomst.
Det berättar hon.
Och vi lyssnar och förstår.
Kärleken övervinner allt!
Tack för svaren jag fick när jag var nyfiken på vem du som läsare är. Nu vet jag lite mer.
Tack för att du svarade. Det har stillat min nyfikenhet – för en liten stund i alla fall 🙂
Det kommer att inträffa det vet jag. Ändå vill jag inte tänka på det det allra minsta men idag kan jag inte låt bli.
Fick imorse veta att en bekants älskade hund hade fått somna in igår kväll. Lugnt, värdigt och trygg. Beslutet var inte svårt för min bekant att ta men det tar inte bort tomheten och saknaden efteråt. Jag är innerligt ledsen för deras skull och tårarna rann längs mina kinder när jag fick veta.
Någon gång kommer det där att vara jag och hur jag kommer att hantera det har jag ingen som helst aning om. Men idag kramar jag Sintra lite extra mycket.
REGNBÅGENS BRO av Paul C. Dahm
Det finns en bro som förenar Himmel och Jord.
Den kallas för Regnbågsbron, tack vare dess många färger
Vid denna sida av Regnbågsbron, finns ett land med ängar, kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs. När ett älskat djur dör, kommer djuret till denna plats.
Det finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.
De gamla och svaga djuren blir unga igen.
De som har blivit skadade görs hela igen.
De leker hela dagen med varandra.
Men, det är en sak som saknas..
De är inte tillsammans med den speciella personen som älskade dem på jorden.
Så, varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer när någon plötsligt slutar leka
och tittar upp.
Nosen rycker till, öronen reses, ögonen stirrar, och hon rusar så plötsligt från gruppen.
Du har blivit upptäckt!
När du och din speciella vän möts, kramar ni om varandra lyckliga att återförenas, för att aldrig mer skiljas åt.
Ditt ansikte kysses igen och igen och igen; din hand smeker åter det älskade huvudet, och du tittar åter igen in i ögonen på ditt tillitsfulla djur, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig frånvarande i ditt hjärta.
Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron, för att aldrig mer skiljas åt…
På lunchen idag fick jag förmånen att träffa en helt ny liten människa. Eller helt ny är hon inte. Hon har hunnit bli hela tre och en halv vecka faktiskt. Ett litet fint knyte som sov gott i min famn. Tänk vilken spännande resa hon och hennes mamma och pappa har framför sig. Ett litet underverk har de fått, att ta hand om, fostra och vägleda tills hon blir vuxen nog att själv ta för sig av livet. Jag önskar dem verkligen allt gott och vet att det kommer att gå jättebra.
När jag satt där med den lilla i famnen kändes det inte som att det var så länge sedan som mina egna döttrar var små. Jag börjar bläddra lite bland gamla fotografier och inser att det är en hel evighet sedan. Och hur såg man (läs jag) ut egentligen…?
På bilden är äldsta dottern fem och halvt år, mellandottern tre år och yngsta dottern som jag har på magen är bara två och en halv månad.Jösses vad tiden går fort.
Lite bubbel, lite löjrom, lite oxfilé och så rosor. Alla viktiga inslag en tisdag i september men inte vilken tisdag som helst. Makens och min tisdag. Den 11 september. Ett datum som för många är förknippat både med terrordåden mot World Trade Center i New York och Pentagon men också med mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh.
För mig (och maken) är dock datum inledningen på vårt gemensamma liv. Jag 17 år ung och helt oförstående till vad en vuxen 25-årig man såg hos mig och han lika oförstående till vad jag såg hos honom. Nu, 24 år senare, vet jag inte om vi är så mycket klokare till varför men desto mer övertygade om att det bara är så. Helt rätt alltså! Just sådan är kärleken. Den är, den är förunderlig och min kärlek till maken är innerlig och ärlig!
en lisa i livet 