Kommer precis från dotterns skola där jag varit och hämtat hennes lagade dator. Direkt när jag kom in slogs jag av att jag kände igen lukten som mötte mig. Det är samma sak i varje skola jag varit i. Alla luktar samma sak. Gammal skolmat…
Luftrenare kanske skulle kunna åtgärda det.
Är inte på hugget. Har ingen ork. Vill egentligen bara krypa ner under täcket och komma fram igen när jag vet att yngsta dotterns träning gick bra och att hjärtat inte rusade. För det är ju precis så det kommer att bli. Visst var det en anspänning kring själva ingreppet i torsdags men väntan nu är nästan jobbigare. Eller den är inte NÄSTAN jobbigare, den ÄR jobbigare och längre… Först på fredag får hon träna första gången. Tills dess får vi försöka fylla tiden med annat.
Sjösättning, hundplanering, födelsedagshemlisar och lite egen träning kanske (även om jag inte orkade idag…)
Helgen har fyllts med familjemys och nu är det lite tomt. Kanske är det därför som tankarna kommer. Mellandottern är dock fortfarande är kvar. Hon åker först imorgonbitti. Innan resten av gänget åkte hann vi med att ta en sväng till Adenmarks och visst fyndades det där. Vad jag handlade? Fem lösgodisar och tandkräm 🙂
Sitter bredvid dotterns säng. Som den tonåring hon är väljer hon att sova sig igenom väntan. Varför är jag då förvånad över att hon inte studsat upp ur sängen, gjort sig i ordning och bytt sjukhuskläderna mot sin rosa OnePiece? Frukost är inte heller kul… Kan förstå henne… Och jag var inte heller hungrig i morse. Vi kan äta något senare.
Hon delar rum med ytterligare tre damer. Detta är ju en vuxenavdelning så hon är helt klart yngst. Det har nog några fördelar 🙂 En av ”rumskompisarna” är hundra år och en annan väntar på hjärttransplantation. Hon har själv en dotter på 16 år. Det ger lite perspektiv på saker och ting. Hennes hjärtfel är ärftligt och det verkar nu ev. som att ett av hennes barn ärvt genen. Yngsta dotterns lilla hjärtfel är ju liksom inget i sammanhanget. Den tredje damen boar och grejar. Sköterskorna har fullt sjå att få henne att vara still. Lite av den skulle kunna spilla över på dottern men jag tänker inte gnälla på henne. Hon får ta det lugnt i några dagar nu. Sen drar träningen igång.
Nu väntar vi på läkaren så att hon kan få åka hem och också få veta att kurvorna sett bra ut hela natten.
Tre dagar kvar…
Aldrig att jag trodde att jag under ett år (11 månader till och med) skulle vara med om att en av mina döttrar skulle operera sitt hjärta tre gånger. Framförallt inte efter att det faktiskt ”lagades” när hon var sju år. I och med att det faktiskt lyckades vid första försöket den gången trodde vi ju att det skulle bli på samma sätt den här gången också. Det vet vi ju nu, med facit i hand, att det inte blev så. Men det är klart. Vi trodde ju inte ens att hjärtfelet kunde komma tillbaka. Tyvärr är ju kroppen lite finurlig, den lagade det som läkarna hade ställt till med. Det måsta vara så den resonerade. Dotterns hjärtfel har ju troligtvis varit medfött och ska då enligt kroppen finnas där…
Redan när hon opererades allra första gången, när hon var sju år, fick vi veta att felet satt lite lurigt till, men då lyckades de ändå. Det är den placeringen som ställer till det nu. Det och att felet inte riktigt beter sig på det sätt som 99% av alla andras fel gör. Hon är lite speciell vårt lilla (stora) hjärtebarn. Att 99% av de som har felen botas av ingreppet eller svarar tillräckligt bra på medicinen har tyvärr också lett till att det nu inte sker någon mer forskning på området. De mediciner som finns finns, och ingreppet går till som det gör för att det räcker i nittionio fall av hundra. Tyvärr inte i dotterns fall…
Dotterns läkare har jag det allra största förtroendet för. De som gång på gång försöker. De som gång på gång inte ger upp. De som verkligen gör allt för att laga hennes hjärta. Den här gången bara måste det gå. Hela vägen! Inte som förra gången när läkaren efter operationen berättade för oss att de faktiskt högst troligt hade lyckats men där första hjärtrusningen kom ett par timmar senare när hon klev ur sängen. Det är ju nämligen så att vi inte vet helt hundra förrän efter ett tag och då i samband med träning, en promenad eller en cykeltur. Visst kan jag tycka att det är bättre att få veta ganska direkt. Då slipper hon bygga upp en sorts falsk förhoppning om att felet är fixat. Men så kommer det ju att bli det den här gången. Bli lagat. SEN, om några år, när kroppen återigen har lagat sig som den tror att den ska vara, då har forskningen återigen tagit fart och själva lagningen går lätt som en plätt.
Alla dagar är bra. Om vi bara väljer att fokusera på det som är bra i dem.
Idag väljer jag att fokusera på att jag fick prata med min guddotter. Hon berättade att sommaren kommer när hennes mamma fyller år, så nu vet jag det. Jag fokuserar på att jag har ett inspirerande jobb och att jag lär mig nya saker varje dag. När jag åkte och hämtade min lunchsushi var det vår i luften och det snöade inte när jag åkte hem från jobbet. Och det finns mer som var bra idag.
För visst är det sådant vi ska fokusera på. Det som är bra. Inte det som en kort stund inte är det. Det går ju över…
Tycker att mottot varje dag ska vara att göra sig en bra dag! Varje dag!
en lisa i livet 