I onsdagsmorse var det Bluewaterträning med tjejerna. Som avslutning var det ruscher uppför backen. Fem stycken. Är helt säker på att det är de som har gett mig en grym träningsvärk på baksidan låren.
Den kom smygande i torsdags, blev värre i fredags och, hoppas jag, kulminerade igår. Men även idag känns den – ordentligt.
Hur länge är det normalt att träningsvärk sitter i? Hinner den försvinna innan onsdag när det är dags igen? Det lär jag märka 🙂
Inget och inget – en del får jag gjort men det känns som om det går i slowmotion.
När vi kom hem från Sahlgrenska åkte jag ner till torget. Jag hade tre ärenden. Apotetekt, Systemet och Fiskbilen. Det tog mig nästan två timmar (nej – det var inga köer). Vad gjorde jag med tiden?
Här hemma har jag röjt köket, vikt tvätt och plockat. Inget av det har jag gjort färdigt… Ja, ja – Det är nog lika bra att jag lägger mig på sängen och kollar på tv…
Sen ska jag sova!
Det har nu gått ett dygn sedan yngsta dotterns ingrepp. Natten har varit relativt lugn. En EKG-elektrod hoppade loss och fick sättas fast igen och hjärtat har fortsatt att spöka lite. Den här ojämnheten i hjärtslagen hoppas vi beror på ingreppet men det lär vi få besked om från läkaren vid ronden om en stund.
Tyvärr ska hon fortsätta med sina dagliga mediciner så de har hon tagit nu på morgonen. Just medicinerna hade vi hoppats att hon skulle slippa. Visserligen är det sagt att hon ska ta dem till efter sommaren och sen eventuellt testa att trappa ner. Det hoppas vi på.
Först efter lunch är det utskrivning så även förmiddagen lär bli lååång, men sen ska vi kunna åka hem. Även det får vi definitivt besked om från läkaren om en stund.
Det är skönt att vi fått ett enkelrum så vi håller oss på rummet. Det är inte så att dottern har något utbyte av övriga på avdelningen. Skulle tro att hon drar ner medelåldern ordentligt. Utan henne ligger den nog på över 60…
Det har varit en lugn eftermiddag som nu har övergått i kväll. Yngsta dottern bevakas med trådlöst EKG och går runt med en liten väska när hon lämnar sängen och när hon lämnar sängen kommer alltid någon rusande för att kolla till henne. Kurvan går nämligen upp mycket då. Det ska tydligen vara normalt, precis som det förhöjda blodtrycket, och beror så klart på att de varit inne och ”stört” hjärtat.
Annars händer inte mycket här. Vi kollar på tv, läser, äter godis och vilar. Det har ju ändå varit en rätt tuff dag och ingen av oss sov så mycket natten till idag.
Fortsätter utvecklingen åt rätt håll, och inget tyder på något annat, så blir hon utskriven imorgon och på måndag ska hon kunna gå till skolan igen.
Vi fick följa med yngsta dottern hela vägen in i operationssalen. Visst, vi fick ta på oss rockar och blåa mössor, något som fick dottern att fnissa en del. Jösses vad människor det var där, och apparater och sladdar. Alla var väldigt måna om att vi skulle få vara nära och såg till att det fanns plats för oss. Hon somnade vid halv nio med sin hand i min. Skulle tro att hon tänkte på handboll – hon blev nämligen uppmanad att tänka på något bra för att drömma om det.
Nu har vi massor av tid att fördriva i väntan på att de ringer oss och säger att det är klart. När hon gjorde ingreppet 2002 tog det nästan sju timmar så vi är förberedda på att det kan ta lika lång tid idag.
Den här gången tänker vi däremot inte åka till IKEA. Det gjorde vi sist och då kom vi därifrån många tusenlappar fattigare. Det roliga var att veckan efter lämnade vi tillbaka nästan allt – vi hade bara shoppat för att tänka på något annat…
Nu har vi precis ätit frukost på Gothia. En lång frukost, med massor av mat. Frågan är vad vi ska hitta på nu. Det är ju jättefint väder så vi funderar på att åka ut till Långedrag. Kanske ta en promenad vid havet och möjligen ta en sväng förbi Stadium XXL. Där borde det väl inte bli så dyrt.
en lisa i livet 