Efter några dagar i sjuksängen kröp det lite i kroppen och för att börja lite försiktigt tog Philip och jag en promenad. Ja, den blev rätt lång (ca en och en halv timme lång) men så belönades vi med riktigt vackra vyer över Hakefjorden.
Kan inte annat än älska den här mellanårstiden som vi har just nu. En blandning av sommar och höst. Hoppas den stannar länge!
Det verkar vara något som går. Huvudvärk och feber. Toppat med ont i kroppen. Många verkar ha drabbats.
Vill bara klargöra att jag INTE hade räknat med att drabbas. Verkligen inte!
Räknar med att godis är bästa medicinen.
Den 6 september förra året var vi där. I Grundsunds kyrka på bröllop. Igår, på dagen (minus två timmar) var vi där med dem igen. I den vackra kyrkan och den fantastiska miljön. Den här gången på förra årets brudpars dotters dop.
Undra vad vi gör den 6 september nästa år? 🙂
Jobbet firar 35-årsjubileum i år och det firade vi ordentligt igår. Vi var 800 personer som samlades på Eriksberg där kalaset med stort K gick av stapeln.
Det var mingel. Det var mat. Det var uppträdanden. Det var FEST. Och alla var där! Även Alcazar!
Tänk vad roligt det är att göra sig fin och gå på kalas. Så har nog alla tänkt för under veckan som gått har alla på jobbet blivit snyggare och snyggare. Det har varit frisyrer och färg. Naglar och fransar. Solbränna och allt annat som kan tänkas komma till. Stenungstorg måste ha haft försäljningsrekord senaste veckan för det har shoppats in i det sista.
Yngsta dottern stod för sminkningen och fick mig att känna mig riktigt fin. I övrigt hade jag lyckats hålla mig utan att köpa något nytt. Jag förvånade till och med mig själv…
Festen kommer att gå till historien som en av de bästa! Kan till och med vara DEN bästa. Jag ler fortfarande från öra till öra.
Philip börjar landa i att bo hos oss och har gått från att vara artig gäst till att tigga vid bordet, hoppa upp på oss när vi kommer och hämta skor när han blir glad. Gnista är fortsatt lycklig som en lärka över sin nya ”storebror”. Visst, de har sina duster men han tar uppfostringsansvaret på allvar och på ett mycket bra sätt. Det mullras och sägs ifrån och hon svarar med att krypa och fjäska. Två hundar som kan sitt hundspråk.
Som igår. Gnista försökte busa med honom och kastade leksaker till och på honom för att han skulle reagera. Han ”pratade” istället med sin nya husse och stod på bakbenen med tassarna på hans bröst. Då såg Gnista chansen, Philips svans var liksom i lagom höjd för att bita i, och hon tog chansen. Vi som var där visste vad som skulle hända och undrade lite över hur hon tänkte och OM hon överhuvudtaget tänkte.
Ungefär samtidigt som hon bet till vred Philip på hela kroppen och sade ifrån ordentligt (på helt rätt sätt) och lagom ljudligt. Gnista visste inte hur snabbt hon skulle slänga sig ner på golvet med blottad strupe och ägnade sedan minst fem minuter åt att åla på golvet runt honom, fortfarande med blottad strupe, och försöka slicka honom i mungiporna. Vi snackar fjäsk på hög nivå.
Jag fnissar fortfarande… och tänker att det var en himla tur att Philip flyttade hem till oss och att Gnista fick just honom som storebror.
en lisa i livet 