Vi började med det för några år sedan och har fortsatt med det sedan dess. Att äta spagetti och köttfärssås som juldagsmiddag bryter av julmaten perfekt. Givetvis serverad med både parmesan och rårörda lingon.
Värdefulla traditioner
Vi har haft några år på oss att förfina de jultraditioner som vi har hos oss. Traditioner som är ett hopplock av många generationers egna traditioner.
Som julsmörgåsen. Den som vi äter till lunch på julafton. Den som har varit tradition i snart 70 år och som skapades av min farmor och farfar efter att de hade flyttat till Sydamerika efter andra världskriget. Farfar fick möjlighet att köpa rökt lax och ål från ett norskt fartyg och det tillsammans med hummer blev en landgång som serverades på julafton och gör så fortfarande.
På vår variant har vi dock bytt ut ålen mot makrill och räkor funkar lika bra som hummer. Dessutom har vi skapat en variant som funkar även för dem som inte tål fisk och skaldjur.
Den här traditionen misstänker jag att mina döttrar kommer att föra vidare i sin tur..
Finaste julklappen som betyder massor
Jo men visst fällde jag ett par tårar när jag öppnade paketet med ringen. Ringen med döttrarnas namn på.
För fem år sedan fick jag en likadan ring och den har suttit på mitt finger sedan dess. Det är lite som ha tjejerna (som nu är unga vuxna) med mig hela tiden. För ett tag sedan ändrade en av döttrarna sitt tilltalsnamn och då stämde ju inte namnen på ringen längre.
Nu fick jag en ”uppdaterad” ring i julklapp och den betyder massor för mig!
Det börjar bli klart nu
De sista klapparna är fixade, Janson är i ugnen, Skinkan är griljerad och laxtårtan klar. Det blir nog jul i år också.
Det där speciella julpyntet
Alla har vi det, det där speciella julpyntet som bara måste fram till jul. Många gånger är det till och med gammalt och slitet och kanske inte ens särskilt fint. Vissa saker är nya och andra har ”ärvts” från de äldre genarationerna.
Hos oss och för mig är ”plingelingen” viktig. Som barn brukade jag vakna på julaftons morgon och höra plingandet från den. Redan första jul jag firade hemifrån såg jag till att det fanns en och när den tog slut efter 24 år köpte jag en ny. Så även i år finns den där och sprider julljud i vårt hus.
Gissa om jag blev glad när maken hade med sig en likadan tomte som funnits i mitt föräldrahem. En sån är som ser lite läskigt ut men ändå snäll. Även den är viktig och hör ihop med julen. Dessutom med extra plus eftersom vi båda vuxit upp med den vid jularna.
Änglarna som jag fått av min farmor är små och kanske inte så fina. Ändå är de speciella. Hon brukade ha dem vid sin julkrubba. Jag har fått flera av delarna till den krubban men av någon anledning är det just änglarna som blivit de som betyder lite mer.
Från farmor har jag även fått en fantastisk ljusstake. Jag vet inte så mycket om den tyvärr men den har kommit att betyda mycket för mig. Kanske är den egentligen inte så julig men för mig är det en julljusstake. Enda kruxet är att hitta ljus som passar till den. ”Birgittaljus” från Liljeholmen är de som kommer närmast.
Betydligt nyare är änglaspelet som jag fått av min mormor. Det spela Stilla Natt i sann speldoseanda och jag kan inte tänka mig att julpynta utan att ta fram det. Även om det egentligen är alldeles för ”docksött” för mig.
Jul efter jul fylls sedan pyntet på med nya grejer och även de tar plats bland det betydelsefulla pyntet. Som ljusstaken med pepparkaksgubbar (fådd av en vän), tomten (vinst i paketspelet) och tärnan med ljus i handen (ett reafynd efter jul) som nu också hör hemma på bästa plats vid jul.
Jag funderar på om det ser likadant ut hos alla. Är det som för mig? Ett hopplock från (faktiskt) nästan hundra år? Eller har det blivit som med mycket annat? Att det köps nytt inför varje år. Hoppas inte det…
Nu känner jag att jag behöver veta mer om den där ljusstaken från farmor. Det får nog bli lite luskande tror jag.
en lisa i livet 