Det där nejet! Måste det uttalas? Sägas högt? Är det så att vem som helst får göra vad som helst så länge den andra personen inte sagt ordet nej högt? Det där med gränser och vad som är ok verkar inte finnas för somliga. Det gör mig heligt förbannad och uppriktigt ledsen. Ska det verkligen vara så svårt?
Idag är jag arg! Och ledsen! Och förbannad! Och faktiskt även bestört. På riktigt!
Idag var det dags för besöket som jag sett fram emot med lite blandade känslor. Besöket hos ortopeden inför en eventuell operation av min högerfot. Det går liksom inte att blunda för den Halux valgus som jag har där längre. Periodvis har jag så ont i knölen att jag inte ens kan ha täcke liggande mot den och täcke är ju det lilla problemet. Tänk skor…
Egentligen skulle jag varit hos ortopeden redan för tre veckor sedan men då låg jag hemma sjuk och det fanns inte minsta chans att jag skulle kunna ta mig iväg.
Så – nu blir det röntgen om 4-5 veckor och en operation i maj (troligen). Jag är lite lätt kluven inför det och framförallt då att vara vaken under själva ingreppet. Men – har yngst dottern kunnat vara vaken under tre hjärtoperationer borde väl jag kunna fixa det här. Bara jag slipper höra när det sågar av benet i foten. Blä…
Innan det är dags passar jag på att träna på att halta för plötsligt fick jag väldigt ont under ena hälen och doktor ortoped kunde bekräfta min aning om hälsporre. Satan i gatan vad ont det gör. Och då inte bara när jag går på den. Det blir tejp, övningar och fotriktiga skor ett tag framöver. Bring on the festive season. Svarta gympaskor gör sig finfint till jul- och nyårsblåsan.
Efter att har varit sjuk bra länge fick jag ändå ok från läkaren att träna. Det skulle till och med kunna ha positiva effekter på min hosta så bara jag tog det lugnt skulle det nog gå bra. Så sade han och jag gav det ytterligare en vecka bara för att vara på den säkra sidan.
Idag var det dags. Idag åkte jag iväg för ett lite lagom medelpass. Idag tänkte jag ta det lugnt. Idag tog jag det lugnt. Lovar! I en halvtimme ungefär. Sedan fick jag lämna salen och lägga mig på golvet i receptionen. Inte så bra kanske.
Tilläggas bör att jag inte på något sätt tog i för mycket. Jag tog liksom bara slut. Resten av kvällen har jag tillbringat i soffan med att ömsom frysa, ömsom svettas och det känns som om jag har sockerdricka i kroppen. En väldigt konstig känsla faktiskt.
Försöker nog mig på ett träningspass på onsdag igen. Jag lovar att var försiktig!
Det blev tjuvstart av luciafirande redan igår. Både på jobbet och i kyrkan här intill och som vanligt tänker jag att det vore väldigt roligt att sjunga i kör igen. I alla fall alla fina luciasånger. Jag brukar slås av den tanke en gång om året och det är konstigt nog (eller inte) alltid just vid lucia…
Idag blev det inget luciatåg men väl både luciafika och pepparkaksbak med småprinsar. Dagen hade inte kunnat bli bättre. Jo, kanske om det hade snöat lite.
Just det, vi passade på att skattskriva oss i Bethlehem också innan vi tände alla ljus vi hade för lite lördagsmys. Just nu är ljusförbrukningen enorm hos oss och så får det nog förbli ett tag till.
Vi har verkligen både jul och ljus i vårt hus och jag gillar’t.
Det fick bli ett läkarbesök, igen. Nu har jag hostat sedan i mitten av september och det verkar inte bli bättre.
Läkaren tyckte uppriktigt synd om mig när han efter både undersökning och blodprov var tvungen att konstatera att det bara handlade om en luftkatarr. Han sade att han nästan önskade mig en lunginflammation så att jag kunde få medicin och bli kvitt hostan. En orättvis luftrörskatarr kallade han det. I genomsnitt sitter hostan i under 18 dagar så min variant med snart två månader drar upp snittet rätt bra…
Jag önskar verkligen ingen den här hostan…
en lisa i livet 