Många ”snören” är det på en segelbåt… fast det här är inte en segelbåt. Det är en segel…eh…vagn…lådbil. Det är en Astrakan. Sen heter det ju inte snören på en båt – det vet väl alla!
Just nu kan man se segel…eh…vagn…lådbilen på Båtmässan i Göteborg. Där såg jag den igår.
Var kom den ifrån? Den där ”blobben” som plötsligt dök upp på alla bilder. Emellanåt syntes den inte men så fort bakgrunden var lite ljusare fanns den där. Pricken, fläcken eller kanske ett ufo.
En fundering var ju om det var skräp på linsen men efter att ha gjort rent båda objektiven och dessutom konstaterat att det inte spelade någon roll vilket objektiv som satt på var det bara att inse faktum. Något inne i kameran har en, antagligen väldigt liten, fläck på sig. En fläck som jag inte vågar mig på att ta bort.
Alltså har jag nu lämnat kameran till en expert och hoppas att löftet om att den ska vara klar imorgon stämmer. Jag kan ju inte vara utan kameran i helgen. Å andra sidan kan jag ju inte ha ufon i alla mina bilder heller.
Det är nästan en tradition. Ja, ok – det ÄR en tradition och dessutom det allra första vårtecknet. Båtmässan i Göteborg. Alltid i början av februari och ungefär samtidigt som jag börjar längta till sjösättning och den allra första helgen ute med båten.
I år har vi velat lite fram och tillbaka. Ska vi åka dit, eller inte? Oftast har vi haft något vi ska titta lite extra på och kanske till och med passa på att köpa när det är mässpriser. För så är det. Allt som det står båt framför är dyrt. Emellanåt snuskigt dyrt. Efter förra årets megainvestering i båten med både motorbyte och installation av bogpropeller är det inte aktuellt att öppna plånboken så stort i år men det är klart – ett besök måste vi ju få till.
Så – nu är vi på väg. En vardagkväll och inte så värst många timmar att gå där men ändå tillräckligt för att insupa lite vår. Och självklart ska jag handla.
Vad jag ska köpa i år? Ja, inget till båten. Nej – det ska bli en Devlonmatta. Är så innerligt trött på blöta golv. Hoppas nu bara att den är bra. Någon som vet?
Igår var en sån där dag då jag djupt ångrade att jag inte hade med mig kameran till jobbet. Systemkameran alltså. Annars är jag mest av uppfattningen att bästa kameran är den man har med sig och då duger den som finns i min iPhone 5s alldeles ypperligt.
Trots att jag haft samma utsikt från jobbet i många år har jag nog aldrig sett det jag såg. Allt såg ut som akvarellmålningar. Till stor del berodde det nog på det ”soldis” som sakta men säkert lade sig mellan himmel och hav. Otroligt vacker var det. Förunderligt vackert.
Plötsligt bara stod han där – tjuren. Han hade nog stått där ett tag men var väl ”dold” i busken. Eller ja, han trodde nog det. När vi väl hade sett honom tyckte vi nog att han syntes rätt tydligt men å andra sidan tog det ju en stund för oss att upptäcka honom. Ingen av de åtta hundarna såg den dock så vinden måste ha legat på från ett annat håll.
en lisa i livet 