Sedan den 11 september förra året har yngsta dottern stått i kö för att göra en ablation av sitt hjärta. En ingrepp där man går in via ljumsken och armhålan och tar sig in i hjärat med ett antal instrument via artärer och vener. Väl där ska de förhoppnigsvis kunna bränna bort den levande vävnaden som leder till att hennes hjärta rusar vid ansträngning.

Imorgon skrivs hon in på Sahlgrenska, gör ett ultraljud på hjärtat och på torsdag är själva ingreppet. Natten till torsdag får hon sova hemma (permission) så det är skönt för henne (och oss).

Att det nu är dags är både skönt och nervöst på samma gång. Skönt att det äntligen blir av och nervöst eftersom vi inte vet med säkerhet att de kommer att lyckas. Sist hon gjorde ingreppet satt stället lite lurigt till och det tog ett bra tag innan de lyckades bränna. Nu finns risken (en ganska stor risk) att felet den här gången är på samma ställe. Dock har jag mycket stort förtroende för läkarna på Sahlgrenska.

Ska någon fixa det den här gången också är det de!