Idag är det så äntligen (?) dags för en heldag på Drottning Silvias barnsjukhus för yngsta dottern. Det skulle egentligen varit i förra veckan men så blev hon sjuk då så vi fick skjuta upp det. Hon ska göra ett ultraljud, ett fystest, EKG, ta prover och göra en flecainiprovokation. Flecainin är den medicin man försökte sätt in på henne i juni och som det då visade sig inte funka (läs om det här). Den förändring på ekg’t som den medicinen gav vill man nu titta lite extra på så därför ska hon få medicinen intravenöst den här gången.

 Maken och dottern åkte till ”Östra” imorse för att tillbringa hela dagen där. Det är först sent i eftermiddag som själva medicinprovokationen ska göras så de har en lång dag framför sig. Kvar hemma finns jag. Den nojjiga mamman som gärna hade velat vara med. Bara för att… Vet att maken fixar det minst lika bra som jag – men… Kan inte hjälpa att tankarna finns där. Vad händer nu? Vad gör de nu? Hur gick det att sätta nålen? Vad visade ultraljudet? Fick hon nu rusning på fystestet? Och ringa kan jag ju inte. Istället får jag snällt vänta tills maken hör av sig. 

Något jag tyvärr missade var när dottern blev presentad med två biljetter till Handbolls VM i Göteborg. Det var stiftelsen ”Min stora dag” som ansåg att hon var värd det. När jag fick höra det blev jag så rörd att tårarna trillade på min kind. Det var verkligen en klockren uppmuntran till henne och vilken överraskning sen!

De är hon värd!