Philip börjar landa i att bo hos oss och har gått från att vara artig gäst till att tigga vid bordet, hoppa upp på oss när vi kommer och hämta skor när han blir glad. Gnista är fortsatt lycklig som en lärka över sin nya ”storebror”. Visst, de har sina duster men han tar uppfostringsansvaret på allvar och på ett mycket bra sätt. Det mullras och sägs ifrån och hon svarar med att krypa och fjäska. Två hundar som kan sitt hundspråk.
Som igår. Gnista försökte busa med honom och kastade leksaker till och på honom för att han skulle reagera. Han ”pratade” istället med sin nya husse och stod på bakbenen med tassarna på hans bröst. Då såg Gnista chansen, Philips svans var liksom i lagom höjd för att bita i, och hon tog chansen. Vi som var där visste vad som skulle hända och undrade lite över hur hon tänkte och OM hon överhuvudtaget tänkte.
Ungefär samtidigt som hon bet till vred Philip på hela kroppen och sade ifrån ordentligt (på helt rätt sätt) och lagom ljudligt. Gnista visste inte hur snabbt hon skulle slänga sig ner på golvet med blottad strupe och ägnade sedan minst fem minuter åt att åla på golvet runt honom, fortfarande med blottad strupe, och försöka slicka honom i mungiporna. Vi snackar fjäsk på hög nivå.
Jag fnissar fortfarande… och tänker att det var en himla tur att Philip flyttade hem till oss och att Gnista fick just honom som storebror.
