En ny favoritbutik

OBS – ett jätteytligt inlägg

Jag säger bara: Nordstans Guld. Första kontakterna med dem har varit på topp.

Efter tips från både Fitterbittan och en kollega till maken var det dit jag och maken gick. Det hade nämligen fötts en liten fundering på att göra om mina vigselringar. Uppgradera dem lite.

Redan när vi förnyade våra löften vid vår 15-åriga bröllopsdag var det på tapeten men det blev inget av det då. Jag hade liksom lite för svårt att skiljas från dem. Att det var kluvet för mig var något som Erica på Nordstans Guld fattade direkt. Det handlade inte om att ”köpa” nya ringar utan att återanvända det som fanns, stenar och allt, samt att byta från rödguld till vitguld. Självklart ville jag ju att de tre diamanterna som symboliserar våra tre döttrar skulle användas och även andra stenar som har ”sin” speciella betydelse. Förutom att hon förstod mig var hon väldigt tydlig i vad som passade mina fingrar och inte. Och jag sade inte emot…

Summa summarum blev det alltså så att jag den här gången faktiskt vågade mig på att lämna ifrån mig mina vigselringar. Om ca två veckor är de omgjorda ringarna klara och jag vet att de kommer att vara superfina. Åh, vad jag längtar… Ytligt – javisst 🙂

Det lär inte vara sista gången jag går dit och nu vet maken var han kan köpa presenter till mig utan att det blir fel. Man kan väl säga att det mest är mitt fel att maken inte riktigt har lärt sig vad jag gillar. Nu kan han gå till Erica så fixar hon det. Så superbra helt enkelt.

Vill du gifta dig med mig igen – igen?

I sommar firar maken och jag silverbröllop. Silverbröllop!!! Det trodde jag bara tanter och farbröder gjorde – typ :-). Nu är vi där, maken och jag. Vi har snart varit gifta i tjugofem år. Ja, den 22 juni för att vara exakt.

När det var 15-årig bröllopsdag i antågande överraskade maken mig. En vanlig och regnig taco-fredag (barnen var yngre då) trollade han plötsligt fram en liten fyrkantig ask med en ring i.

Vill du gifta dig med mig igen?

Sådan är han, min man. Jag grät och döttrarna grät och minns jag inte helt fel föll det nog en och annan tår även på maken. Självklart svarade jag ja!

Reaktionerna vi fick var lite blandade. Somliga var uppriktigt glada för vår skull, andra frågade om vi varit på väg ifrån varandra och några undrade till och med vad det skulle vara bra för. Jag inbillar mig att de olika sätten att se på det speglar var och hur man själv är och mår i sin egen relation. Tänk om du själv till exempel är på väg ifrån och din respektive tycker att ni ska förnya era löften? Lite jobbigt läge… Jag valde att vara lycklig och inte lyssna på det jag inte ville höra och den 22 juni 2005 förnyade vi våra löften i kapellet med medverkan av våra döttrar.

Och så – en lördag ganska nyss gjorde han det igen! Jag satt osminkad, med håret som ett fågelbo och iklädd min hemska OnePiece. Då plötsligt har maken en liten ask i handen, med en ring i, och frågar mig om jag vill förnya våra äktenskapslöften med honom. Igen!

Det är klart att jag svarade JA igen och visst var det tårar även den här gången. För när man är lycklig då svämmar liksom känslorna över.

Nu sitter det en ny ring på mitt långfinger. En ring med fem stenar i. En för oss var i familjen. Symbolik på det sätt jag älskar. Men mest älskar jag maken!

ring

Och även den här gången kommer jag låta bli att lyssna på dem som inte kan förstå det här och som tänker (utan att säga det högt) att det är lite fånigt. Kärlek kan väl ändå aldrig vara fånig?! Amor Vincit Omnia! Så det så.

Början på mera men tomt nu

Nu är det tomt hemma. Inför valpningen om tre veckor var det idag dags för Sintra att flytta till sin kennelmatte. Det kommer att bli långa elva veckor innan hon kommer hem igen och då tillsammans med en av valparna.

Hela dagen har varit lite vemodig men vi har gjort det mesta av den och även om promenaden tog lite längre tid än vanligt var det riktigt njutbart för alla (inbillar jag mig).

2015/01/img_3102.jpg

2015/01/img_3105.jpg
Inomhus har hon mest myst den senaste tiden och vem unnar henne inte det? Energin går nog åt till valparna i magen. Man har nästan kunnat se hur magen har vuxit på henne dag för dag och igår kände vi till och med hur de rörde sig där på insidan. Skumt men väldigt mysigt.

2015/01/img_3103.jpg

2015/01/img_3104.jpg
Nu håller vi alla tummar och tassar vi har att allt går som det ska. Ok!?

Systerskap

Ibland går det inte att förneka att vi har en hel del gemensamt. Rätt ofta faktiskt om jag tänker efter.

Som idag. Vi har inte setts på ett tag och vi har definitivt inte pratat naglar. Ändå ser vi ut så här.

2015/01/img_9442.jpg
Ingen av oss brukar välja rosa och både hade egentligen tänkt lila men landade i rosa och bling.

Att vi sedan konstaterade att även vår smak vad gäller armband är lika blev det liksom ingen grej av efter det.

2015/01/img_3101.jpg

Hade hon varit min dotter hade jag sagt något om att äpplet inte faller långt från päronträdet men nu är hon min syster. Vad säger man då?

Det är bara att krypa till korset

Som mamma till tre musikalnördar (sagt med massor av kärlek) har det varit som att svära i kyrkan när jag sagt att jag INTE är en av Helen Sjöholms allra största fans. Visst har jag tyckt att hon kan sjunga och så men jag har inte riktigt hållit med om ”storheten”. Om och som jag har pikats för detta utan att ändra mig.

Men plötsligt händer det!

I ett fullsatt Cirkus hör jag det. I föreställningen Livet är schlager hör jag det som jag inte hört förut. Det som inte fångat mig tidigare gör mig nu nästan lite kär. Ja, i hennes röst alltså. 🙂

Härmed tillkännager jag alltså att jag tycker att Helen Sjöholm har en fantastisk röst och att jag tyckt fel förut.

Får du möjlighet att se föreställningen så gör det! Den var riktigt bra även om jag nu också har insett att Jöback alltid kommer att ha snyggare kvinnokropp än jag… Så förbenat orättvist. Räcker det liksom inte att han sjunger som en gud?

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ed2/8798633/files/2015/01/img_0959.jpg