Solklar kandidat till årets (århundradets?) fest

Jobbet firar 35-årsjubileum i år och det firade vi ordentligt igår. Vi var 800 personer som samlades på Eriksberg där kalaset med stort K gick av stapeln. 

Det var mingel. Det var mat. Det var uppträdanden. Det var FEST. Och alla var där! Även Alcazar! 

  
  
  

Tänk vad roligt det är att göra sig fin och gå på kalas. Så har nog alla tänkt för under veckan som gått har alla på jobbet blivit snyggare och snyggare. Det har varit frisyrer och färg. Naglar och fransar. Solbränna och allt annat som kan tänkas komma till. Stenungstorg måste ha haft försäljningsrekord senaste veckan för det har shoppats in i det sista. 

Yngsta dottern stod för sminkningen och fick mig att känna mig riktigt fin. I övrigt hade jag lyckats hålla mig utan att köpa något nytt. Jag förvånade till och med mig själv…

  
Festen kommer att gå till historien som en av de bästa! Kan till och med vara DEN bästa. Jag ler fortfarande från öra till öra. 

Kroppen undrar lite

Varje år sedan 1996 har min första semestervecka varit vecka 28. I år jobbar jag vecka 28 men kroppen verkar inte riktigt tycka att det är rätt.

Nu gäller det att hålla i de sista arbetsdagarna för på fredag kl 16.30 stämplar jag ut för att inte vara tillbaka på jobbet igen förrän den 10 augusti. I samband med att jag går på semester lämnar jag också det jobb jag haft i sju och ett halvt år för att när jag kommer tillbaka börja ett nytt spännande uppdrag.

Så för nu  och i väntan på den riktiga semestern fortsätter jag träna lite till. I lagom doser.

10985369_10152768627126116_5082501222115268013_n

Typ aj!

Försäkringskassan gick med på taxiresor till jobbet om jag började jobba lite innan sjukskrivningen gått ut. Vi snackar två dagars hanteringstider… Jag är imponerad. 

Strax efter åtta i morse stod då taxin utanför huset och kvart över tolv stod en utanför jobbet så att jag kom hem igen. Det enda meckiga är att jag lägger ut för resorna själv nu och sedan skickar in kvitton för utbetalning. Två kvitton om dagen. Det kommer alltså innebära att jag ska skicka in 22 (!) kvitton. Man kan tycka att det borde gå att hantera på ett enklare och smidigare sätt. 

Hur gick då med arbetsdagen? Jo, bra. Foten på en stol och vaktmästaren lyckades till och med trolla fram en kudde till den. 

Sedan hände det. En kollega kom förbi min plats för att kolla hur det var med mig – och klappade mig på foten – just där stiftet sitter. Jag skrek och hon såg förskräckt ut. Nu var det ju inte meningen men det känns fortfarande tyvärr. 

Nu blir det soffan i eftermiddag och möjligen en stund på altanen om det är tillräckligt med lä där. Vissa positiva aspekter har fotoperationen fört med sig och det gäller att passa på medan solen skiner.