Lärande – Sida 3 – en lisa i livet

Glasblåsning i Tobo

Publicerat den 16 november, 2013 av en lisa i livetLämna en kommentar

Att det skulle vara svårt visste jag nog redan innan men jag såg ändå fram emot att testa glasblåsning. Vi åkte till Glasblåseriet i Tobo där vi kunde välja mellan, glaskula, glas och skål. Vi valde alla att blåsa en skål och fick följa med till verkstaden.

Det var varmt och emellanåt kändes det som att kontaktlinserna smälte men hela upplevelsen var mycket häftig. Allt från att forma, blåsa och värma glaset. Själva värmandet var nog det som jag tycket var allra svårast. Den där glasklumpen i änden på stången verkade ha ett eget liv och ”rann” liksom åt fel håll hela tiden. Jag trodde nog också att den varma glasmassan skulle vara mycket mjukare men den var faktiskt relativt fast. I slutändan blev det ändå en skål och även om den nog är rätt osymetrisk är jag riktigt nöjd med den och räknar med att den ska användas flitigt.

Dock får jag vänta med att använda den för efter att vi var klara skulle skålarna bakas i ugn i ca 460 grader under ett dygn så dottern får hämta dem på tisdag och ta med dem hem till jul. Can’t wait…

Men oj så svårt

Publicerat den 14 november, 201314 november, 2013 av en lisa i livetLämna en kommentar

Det här med att gå en fotokurs är nog något av det bästa jag gjort. Ja, inte i samma härad som barnen, maken och så men bra är det.

Utmanande och stundtals svårt men oerhört lärorikt. Som ”läxan” vi fick igår. Att fotografera droppande vatten med blixt.

Jag har ingen extern blixt så snabbare slutartid än 1/200 får jag inte till. Misstänker att jag skulle behövt 1/400 för att få till det riktigt bra. Jag får helt enkelt fortsätta träna och försöka.

Första bilden är taget med standardobjektivet till min Canon 550D (EFS 18-55) och den andra med ett teleobjektiv (EF 75-300).

Nu måste jag bara fortsätta försöka så att jag får till bättre skärpa i bilderna. Skam den som ger sig liksom. Det är ju så man lär sig. Och kul är det 🙂

Det där med att släppa sargen

Publicerat den 15 oktober, 201316 oktober, 2013 av en lisa i livetLämna en kommentar

Efter att ha gömt mig bakom hel- och halvautomatiska lägen på systemkameran i många år är det faktiskt riktigt läskigt att nu ta ALLA bilder med manuellt läge inställt. Läskigt kanske inte är ordet men jag kan ju inte påstå att jag känner mig trygg med det. Samtidigt lär jag mig massor, verkligen.

Som natten till söndagen. Det var stjärnklart ute och vid veckans genomgång på fotokursen hade vi gått igenom just mörkerfotografering. Kamerastativet åkte fram och jag svor både en och tretton gånger innan jag faktiskt insåg att jag hade lyckats. Stjärnorna syntes på bilden.

När jag kom till jobbet idag var jag glad över att jag hade kameran med mig. Ljuset var fantastiskt och Jag blev riktigt nöjd med bilden på Stenungsbaden.

För att inte tala om när jag skulle gå hem. Den solnedgången och de färgerna kunde jag bara inte låta bli att föreviga. Motljuset ställde till det en hel del men till slut hade jag fått bilden jag var ute efter.

Sen är det ändå som jag alltid påstår, att den bästa kameran är den man har med sig. IPhone funkar rätt bra när den är det enda alternativet som finns. Så var fallet på lunchpromenaden med Sintra. Eller så var det så att det var motivet som gjorde den bilden 🙂

Jag är riktigt glad att jag valde att anmäla mig till fotokursen!

Slutartider, bländartal och ISO

Publicerat den 3 oktober, 20133 oktober, 2013 av en lisa i livetLämna en kommentar

Jag gillar att fotografera och är rätt nöjd med en del bilder jag tar. Ibland vet jag varför jag lyckas eller misslyckas men allt för ofta använder jag mig av metoden ”omjagtarmångabilderblirnognågonbra”. Den metoden innebär alltid att jag har måååånga bilder att gå igenom. I runda slängar kanske 3-400 efter varje fototillfälle. Det här ska det bli ändring på. Nu ska jag lära mig hur jag ska göra och vad det är som gör att bilden då blir bra. Tillbaka till skolbänken alltså…

10 onsdagkvällar framöver (jag har redan anmält mig till steg 2 också) blir det till att traggla en hel del teori men också för att träna på teorin i praktiken. Första tillfället var igår. Från att ha lämnat komfortzonen och automatläget för ett tag sedan, mellanlandat lite i AV-läge (Bländarautomatik) kastade jag mig igår ut i den helt manuella världen med både slutartider och bländartal. Allt toppat med ISO. Just det här med bländartal och slutartider är det som förvirrar mig mest men enligt kursledaren kommer vi att gå igenom det så många gånger så att till och med jag kommer att begripa det. Just nu försöker jag komma ihåg ju lägre bländartal, desto större är öppningen i bländaren vilket innebär att mer ljus släpps in. Borde fastna kan man tycka… Jag ska även försöka mig på att gå ifrån sportläget när jag fotograferar hundar i rörelse och istället använda mig av manuella inställningar för slutartider.

Lite djupt vatten känns det som tycker jag… Men kan andra så borde även jag kunna. Eller?

Jobbigt men oerhört bra

Publicerat den 30 augusti, 201330 augusti, 2013 av en lisa i livetLämna en kommentar

Ibland får jag förmånen att lyssna på spännande föredrag men det jag fick ta del av igår slog det mesta. Under två timmar pendlade jag mellan alla olika känslor man kan namnge.

Redan när jag kom in i salen blev jag nyfiken och den känslan följdes sedan av glädje, ilska och en stor sorg. Så stor att tårarna på både mig och flera andra runt omkring mig lyssnade medan tårarna trillade på våra kinder. När jag log var jag genuint glad, när jag grät var det för att jag oerhört illa berörd och var ledsen och ilskan jag kände var riktigt stark. Föredragshållaren var Mikael Andersson.

Mikaels mamma utsattes tidigt under sin graviditet av det hemska giftet hormoslyr och som en konsekvens av de föddes Mikael utan armar och ben. Budskapet från sjukvården var att föräldrarna skulle glömma bort sin son och skaffa ett nytt barn. Pojken skulle ju inte ens kunna sitta själv. Det tog ett helt år för dem att få lov att ta hem honom. De hade nämligen inga planer på att glömma sin son. Därefter följde 14 år då sjukvården vill göra honom normal med arm- och benproteser. Till slut slog han näven i bordet och gick sin egen väg.

Idag klarar han sig helt själv. Allt från att raka sig till att köra bil och stå på händer. Han gör nämligen det han vill och vill lyckas. Han vill veta att han kan göra det han vill. Snacka om att i och med det både behöva vara viljestark, lite på tankens kraft, inte vara rädd för att skada sig medan han försöker och göra saker på ett helt annat sätt. Det som fastnade mest hos mig var när han frågade oss om hur han tog på sig bilbältet…. När han berättade var det rätt självklart men det var inte alls lätt att själv komma på det.

Dränerad men på ett positivt sätt. Så skulle jag nog vilja beskriva hur jag kände mig efteråt. Dränerad på ett positivt sätt och rätt medveten om att de utmaningar jag brottas med i min vardag är rätt små – i alla fall sett i det stora hela.

Får du möjlighet att lyssna på honom – gör det! Du kommer inte att ångra det.