Kategori: Minnenas allé

Minnen runt Lucia

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

En gång om året, när jag ser Lucia, tänker jag att jag ska gå med i en kör. Jag gillar ju att sjunga och just en kör som sjunger luciasånger är något speciellt.

Jag minns på gymnasiet när vi i kören åkte staden runt och lussade överallt. Jag minns hur stearinet rann över handen när man fick stå i drag och jag minns hur kallt det var med bara lucialinne och många minusgrader och jag minns hur roligt vi hade… Vilket kärt minne.

Som ni ser började min Luciakarriär tidigt. Endast 1½ år och jag ser hur säker ut som helst. Misstänker att jag själv sjöng alla stämmorna, eller var det alla pepparkakor som jag åt… Minns inte riktigt.

Jag minns också när mellandottern blev vald till Stenungsunds Lucia 2007. Ingen visste om vem som skulle bli lucia – inte ens kandidaterna själva. Först en kvart innan kröningen fick hon veta och då satt vi inne i salen och väntade. Jag minns hur vi i familjen tittade mot dörren när sången hördes utifrån och hur vi sen såg att det var hon – hon som blivit vald! Ja, jag grät, och yngsta dottern hörs på videoinspelningen när hon säger ”mamma, det blev hon, mamma ser du, det blev hon” 🙂 Jag minns också all stearin vi fick plocka ur håret på henne… Mycket var det.  Som den stolta mamma jag var såg jag även till att se både det första och det sista luciatågen på själva luciadagen. Det sista var nog det allra mest stämningsfulla. Det var på Mariagården och var utomhus och jättevackert.

Jag minns också första året vi bodde i Brasilien och vi svenska barn blev bussade runt för att lussa för myndigheter och på svenska företag. Speciellt minns jag att vi hamnade på nyheterna. Vi åkte nämligen i Volvos första ledbuss i Curitiba. Ni kan själva tänka er synen med en buss som viker sig på mitten full med ljushåriga vitklädda varelser. De som såg oss visste inte riktigt vad de skulle tro 🙂 Jag minns även alla fyra gånger jag gick uppför trappan upp mot avsatsen vid biblioteket på Internationella skolan i Curitiba. Skolan var inte stor och alla elever (vi var ca 100) fick plats att titta på luciatåget. Det enda som grämer mig lite var att jag stod på tur att vara Lucia och så flyttade vi…

Ett annat minne är när vi bodde i Angola och lussade på den svenska ambassaden. Vi lussade på kvällen men det var varmt. Tokvarmt. Kanske är vi lite ovanligt solbrända också för att vara ett svenskt luciatåg (med förstärking från Island)

Men allra mest minns jag alla gånger döttrarna varit Lucior för oss. Både hemma, på dagis, i kyrkan och i skolan.  Jag kan faktiskt sakna det lite och när jag idag letat runt bland alla bilder har en och annan glädjetår trillat på min kind. Vilka minnen jag har och vad värdefulla minnena är för mig. De är ju del av mitt liv.

Änglar – visst finns de

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Äldsta dottern fick en ljuskedja i fredags. Den består av änglar och hon hängde den i köket över gardinstången istället för gardin. Medan vi hängde upp den kom jag att tänka på en sång jag brukade sjunga som barn och som jag förknippar med en speciell person. Den får mig att tänka på lyckliga minnen från barn- och ungdomstiden som jag vårdar och värdesätter högt.

Glöm inte bort att änglarna finns

Att de är här för att se hur vi har det

Att de kan hjälpa oss fast de inte syns

Glöm inte bort att änglarna finns

Jösses – hur orkade vi egentligen?

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Har i helgen haft besök av min lillebror med familj, underbara svägerskan och två små prinsessor. Småtjejerna är 1 respektive 3 år gamla och jösses vad ljuvliga de är. Tempot är högt, skratten klingande och humörväxlingarna snabba. De här små flickorna har lyckats linda både mig och maken många varv runt lillfingrarna och vi kommer på oss själva med att ligga på golvet, leka jage, och bara bedåras av dem.

Att de vaknar tidigare än vi varit vana vid de senaste åren tänker man inte på just då och morgonmyset med dem gör att dagen startar med en guldkant. När äldste tjejen dessutom kommer springande för att dela ut kramar och säger ”ja älshar dig” så fullkomligt smälter jag!

Ändå – när vi hade vinkat av dem satte maken och jag oss på altanen och halvdog. De tidiga morgnarna och det höga tempot tog ut sin rätt. Var det lika intensivt när våra tjejer var små? Troligen – men man glömmer uppenbarligen väldigt fort och när man är mitt i det orkar man så mycket mer än man tror. Just nu är lillebror och svägerskan mina hjältar!

Nu längtar jag tills vi ses igen!

Grattis på födelsedagen

Publicerat den av en lisa i livet1 kommentar

Ett jättegrattis till yngsta dottern som fyller 15 år idag! FEMTON! Nästa vuxen…

Sist ut i en systerskara på tre, med tre år upp till ena storasystern och 4½ till den andra. En tjej som tidigt jämförde sig med systrarna och gärna skulle kunna samma saker som de eller till och med vara bättre.

Jag kommer ihåg när hon hade ritat en av sina första huvudfotingar, den jämfördes snabbt med systrarnas prinsessor med långt hår och vackra klänningar – och sen ritade inte hon mer på flera år. Och när hon absolut skulle ha av stödhjulen och sen blev för***nad över att hon inte kunde cykla, tills hon bara några dagar senare satte sig på cykeln och cyklade iväg som om hon aldrig hade gjort annat. Eller när hon lärde sig simma och sen tog simborgarmärket samma vecka… Och så har det fortsatt.

Jag hoppas och tror att hon numera vet att hon inte måste tävla med någon. Hon är helt enkelt bäst som hon är! Min lilla tös! Och även om hon är dryga decimetern längre än mig numera kommer hon alltid att vara min lilla tös.

Älskar dig gumman! DU är bäst! 

(de där huvudfotingarna gjorde hon i och för sig några av på de nytapetserade väggarna i vårt förra hus, med röd krita, i storlek som hon själv – och sju stycken!)