Helgens resa till Tyskland var ingen nöjestripp. Yngsta dottern håller på med sitt gymnasiearbete och har valt att tillsammans med en kompis skriva om Förintelsen. Ett av de läger som vi besökte under helgen var Sachsenhausen och man kan inte annat säga än att lägret hade (har) en massiv ”inhägnad”.
Idag skulle min morfar ha fyllt nästan hundra år och plötsligt minns jag en tysk barnramsa som är så mycket honom. Jag var tvungen att googla på den för sist jag hörde den kunde jag inte tyska så för mig var ramsan bara lite olika sammansatta ljud 🙂
Hoppe hoppe Reiter
wenn er fällt, dann schreit er,
fällt er in den Teich,
find’t ihn keiner gleich.
Hoppe hoppe Reiter
wenn er fällt, dann schreit er,
fällt er in den Graben,
fressen ihn die Raben.
Hoppe hoppe Reiter
wenn er fällt, dann schreit er,
fällt er in den Sumpf,
dann macht der Reiter… Plumps!
Jag är rik som har sådana minnen….
Idag är det ett år sedan du gick för att möta din Edi och inte en dag har gått utan att jag saknar dig. Tacksam är jag för all tid vi fick tillsammans och för den förebild du var. Både för mig och mina döttrar.
Ta hand om er, både du och morfar!
Just nu radas fredagar med guldkant upp. Förra veckan långt hemifrån och nu på hemmaplan. Egengjord pizza, rödvin som väckte doftminne från mina morföräldrars matkällare i Sandared, glass med hallon och Fia i 3D.
Som vanligt när vi är ute med båten träffar vi många människor. Både kända och okända. Så också på Käringön i helgen. På så sätt fick vi veta att Fiskarstugan hade öppet under lördagen. Trots att jag varit på Käringön många gånger visste ingen av oss något om den men nyfikna som vi är passade vi på.
1957 testamenterades Fiskarstugan till Käringön av Matilda Engström och själva stugan tros vara ända från 1700-talet. Villkoret i Matildas testamente var att stugan inte fick säljas till badgäster så istället fick en hembygdskommitté i uppgift att ta hand om huset. En önskan Matilda hade var att med huset kunna visa hur man bodde förr i tiden. Matilda själv levde väldigt spartanskt så man fick komplettera huset med en hel del.
Som alltid när jag kommer in i ett gammalt hus blir jag helt fascinerad. Både av historiens vingslag men också av sakerna, miljön och känslan i huset. Säkert stämmer den inte helt överens med hur det faktiskt var – det var ju ingen dans på rosor direkt men jag vill gärna tro att de hade det bra på sitt sätt.
Medan vi var där fick vi även möjlighet att se på nära håll hur repslagning går till men det skriver jag om i ett separat inlägg.
en lisa i livet 