En helg om året sticker vi iväg. Med kylen laddad och höga förväntningar ger vi oss av. Dessutom har vi varje år haft vädergudarna med oss.
Vid 17 lade vi loss och länsade sedan hela vägen till bojen på Lyr. Vi har badat, skrattar, ätit och druckit gott och bara varit. Årets tjejseglingshelg kunde inte ha börjat bättre… Allt kryddat med riktigt sommarväder.
Dagen har närmat sig och det är inte utan att det känns stort. Stort och viktigt och häftigt. Idag är det 25 år sedan som jag träffade min man för allra första gången. 25 år sedan en helt ny fas i mitt liv inleddes. 25 år sedan en fas i mitt liv inleddes som gav mig tre underbara döttrar och en älskad make. 25 år sedan startskottet gick till vår alldeles egna familj.
Ändå kan jag inte förstå att det har gått så många år. När hände det liksom? 25 år?! Ett kvarts sekel! Det är stort. Riktigt stort. Och allt för att jag öppnade den där dörren, i allt för stor, lånad badrock, med schampo i håret och mötte mannen i mitt liv. Han min andra halva – som gör mig hel. Han som lärt mig om kärlek och mycket annat och som jag känner en sån stor kärlek till. Mer innerlig och djup för varje år som går.
Mitt livs kärlek!
Redan förra hösten började hon påminna oss. Påminna oss om vad hon ville skulle ske efter att hon hade lämnat oss och återförenats med sin älskade. Vi skojade bort det så gott det gick men anande samtidigt att det fanns mycket allvar i det och att det var viktigt för henne att vi kände till det. Och att det blev som hon ville. Hon ville ha samma tillvägagångssätt som vi hade haft tidigare. Hon ville att vi skulle ha ljusa kläder på begravningen. Hon ville kremeras och innan vi strödde hennes aska i havet från vår båt skulle urnan bo i vårt garage. Eller som hon uttryckte det
JAG ska bo i ert garage…
Allt eftersom tiden gick förstod vi att det inte längre gick att skoja lika mycket om det och vi övergick istället till att försäkra henne om att vi hade förstått. Att det skulle bli just så.
Så blev det också och innan vi spred hennes aska från vår båt bodde mormor i vårt garage. Precis som hon hade bestämt.
Det är torsdag. Det är den åttonde maj. Det är INTE semester.
Ändå känns det så.
Tempot är lågt och vi bara är… Något säger mig att det är precis vad vi behöver. Att bara vara. Tillsammans. Tillsammans med vänner. Ute med båten. Promenera. Grilla. Umgås. Sååå härligt.
Det bästa av allt är att det är tre dagar kvar…
Vissa saker har man en förmåga att skjuta upp men till slut tog jag mig i kragen. Det här med att jag hade fått mera ont i knäet igen var inte roligt och jag började misstänka att det kanske också hängde ihop med den hallux valgus-knöl jag haft på foten sedan jag var lite och som nu gjorde mer och mer ont. Tänk om roten till det onda i knäet egentligen var den? Vad kunde jag få för hemska besked om jag gick till läkaren?
Jaha, Jag ser att du är ganska svankryggig. Ja, och kobent. Sen lutar dina fötter inåt en del också….
Jag hade just paraderat fram och tillbaka i undersökningsrummet, iakttagen av en läkare som såg ut att vara i trettonårsåldern. Just där och då funderade jag starkt på att gå därifrån. Byta vårdcentral och kanske till och med kommun. Får en läkare verkligen säga så? Borde han/hon åtminstone inte portionera ut det lite? Här stod alltså jag. Lite över fyrtio med ont i ett knä och en strulig hallux valgus-knöl. Hennes kommentarer hade ju kunnat knäcka den mest hårdhudade. Åtminstone lite. Jag undrar om hon ens tänkte på hur det hon sade kunde uppfattas.
Nu tog jag det inte så allvarligt och jag har kanske överdrivit ”aningen” i det jag skriver. Rygg och fot kände jag till och även om det där med kobenthet var nytt så är det inte något jag direkt lider 🙂
Summa summarum kunde hon ändå säga att symtomen i knäet och foten är helt oberoende av varandra och att det som gör ont i knäet med största sannorlikhet är ett förstadium till Artros… Där hajjade jag till. Det trodde jag bara drabbade äldre men det är klart – kanske hör jag dit nu. Ordination sjukgymnastik och även ett konstaterande att jag inte kommer att kunna utöva vissa träningsformer mer. Typ springa… Men ok – jag vet heller varför jag har ont än att inte veta det. För knölen blev det en remiss till ortoped och efter det troligen ett ingrepp med såg och annat läskigt.
Och – nu har jag köpt en stor burk Glucosamin. Det ska visst vara bra för gamla människor som mig.
