Det där onda som inte syns

Det har nästan gått tio år nu. Tio år sedan min rygg kraschade. Fortfarande vet jag inte varför men till slut fick jag veta att en av diskarna i ländryggen var helt borta. Punkterad. Väck. Ingen stötdämpning kvar alls. Kvar var bara ben mot ben.

Att jag överhuvudtaget fick veta varför jag hade så ont fick jag kämpa mycket för. Först när jag bad att få skriftligt på att läkaren inte ansåg att jag behövde veta varför jag hade ont gick han med på att skicka den där remissen. Remissen som ledde till att jag pga vårdgarantin kom att hamna hos ett nyöppnat Spine Center i Göteborg. Så nyöppnat att det fortfarande var fullt med ouppackade kartonger. Där visade läkaren mig bilderna från datortomografin på kotorna i ryggen. Bilderna där jag kunde se disken utsmetad och liksom draperad över kotan nedanför. Även om det var obehagligt att se var det ändå skönt att veta varför jag hade så ont.

Det kom smygande för att slå till en av de första dagarna i maj 2004. Under tre veckor kunde jag sedan knappt vända mig i sängen, jag knaprade äckligt starka värktabletter och jag kunde bara ha skor med mjuk sula för annars skar varje steg som knivar genom ryggen. När jag tänker tillbaka på det nu känns det surrealistiskt att jag tre månader senare ändå stod där i mitten i Friskislokalen, som ledare. Viljan att stå där var nog det som gjorde att jag med en idiots envishet inte tillät mig att bli liggande. Sakta men säkert och steg för steg tog jag mig tillbaka. Mycket eller kanske till och med till största del beroende på träning.

Enda gången jag inte hade ont var nämligen när jag tränade. Då när träningen utlöste alla endorfiner i kroppen och jag nästan gick som på moln och glömde att jag hade ont. Det var den – träningen – som fick mig att härda ut och klara vardagen. Den och kontakten med en kanonbra kiropraktor fick mig att steg för steg minska på värktabletterna. Emellanåt undrade jag vad över vad jag höll på med och jag åkte ofta till träningen kraftigt värkpåverkad. Men det var också den – träningen – som ledde till kommentarer som ”så ont kan du väl inte ha, du kan ju träna…” och ”du som ser så pigg och glad ut – du kan väl inte ha ont”. Jo – det kunde jag och det har jag fortfarande. Tio år senare vaknar jag fortfarande när jag vänder mig om i sängen på natten även om det numera inte är varje natt. Värken finns där konstant.

För några dagar sedan kom kommentaren som fick mig att börja fundera på det här. En kompis vände sig till och mig och sade: ”nu var det ju jättelänge sedan du hade ont… Vad skönt att det har gått över…”

Men så är det ju inte. Värken är där, varje dag. Jag bara låter den inte märkas. Knappt för mig själv heller. Jag vet ju varför den är där, vad jag behöver göra för att hålla den på någorlunda nivå och vet att den alltid kommer att finnas. Jag har två val – antingen låta värken bestämma eller bestämma över värken.

Jag väljer det senare!

Bilderna från Sachsenhausen och Ravensbrück

Jag drar mig lite för det. Drar mig för att gå igenom alla de bilder jag tog i Tyskland i helgen. Bilderna från Sachsenhausen, Museum des Terrors och Ravensbrück. Vet att jag, när jag går igenom dem, kommer att känna samma saker som jag gjorde när vi var där och vet att det återigen kommer att vara jobbigt.

Ungefär 500 bilder handlar det om och även om det i slutändan kommer att landa på kanske 50-60 bilder ska alla tittas på och bedömas utifrån ett fotoperpektiv. Hanteras. Dåliga bilder kommer slängas och bilder där det finns flera liknande kommer genomgå en elimineringsprocess. En bild i taget.

Jag drar mig lite för det.

Photo 2014-01-28 16 17 02

Alkohol vid helt fel tillfälle

Mannen i fåtöljen, bredvid soffan vi sätter oss i, öppnar en ölburk. Jag gör snabbt (kanske för snabbt?) bedömningen att han är en av de långtradarchaufförer som körde på färjan innan bilarna släpptes ombord. Klockan är halv fyra och jag räknar till att det är fem timmar tills färjan ska lägga till i Trelleborg. Han öppnar en burk till och sedan ytterligare en. Maken och jag tittar på varandra. Vad gör man? Vi vet ju inte med säkerhet att han kör en långtradare själv. Kanske är han bara med som sällskap. Mannen plockar fram en tandborste och tandkräm och går iväg. Kanske tror han att den alkoholdoft som står som ett moln runt honom ska försvinna.

Dottern och hennes kompis tittar på mig. Får man köra bil efter att man druckit Smirnoff Ice? – undrar de. Det är nämligen det som mannen senare går över till och ett par stycken sådana slinker ner. Och så går han iväg och borstar tänderna igen…

Jag känner mig maktlös och vet inte vad jag ska göra. Vem ska jag vända mig till? Jag vet ju inte ens om han faktiskt kör bil även om hans beteende med tandborstningen får mig att tro det.

När vi kör av färjan kommer jag på mig själv med att titta upp i förarhytterna och undra om lastbilen han kör kommer att vara en av dem som ska åt samma håll som vi… och jag blir arg på mig själv. Arg för att jag inte gjorde något. Arg för att jag kanske hade kunnat stoppa en rattonykter/rattfull förare. Arg för att jag inte visste hur jag skulle göra. Jag hade ju inget regnr att tipsa om. Jag hade inget.

Ledsen arg blir jag! NU ska jag ta reda på hur man ska göra. Återkommer….

Kläder efter väder

När mellan 18 och 42 års ålder bestämmer man sig för att det är rätt oskönt att frysa? Jag kan liksom inte komma på exakt när det var men jag minns när jag fortfarande bet ihop och frös. Då när man inte skulle ha mössa på sig. När thermobrallor var helt uteslutet även om det var minus femton grader. När varma tumvantar inte fanns bland ytterkläderna. Och vinterfodrade skor gick bara an om de såg ut som vanliga skor. Det gjorde liksom inget att tårna domnade lite.

Plötsligt, ett antal år senare kommer man på att allt det där inte bara finns i garderoben utan också används.

Kanske är det en bidragande anledning till att jag numera gillar att vara utomhus året runt…Då medan jag fortfarande frös, skyndade jag mig mellan bilen/bussen/hemmet/jobbet. Det var inga långa stunder som tillbringades ute.

Att frysa lite på slutet kan ändå vara ok. Framförallt om man vet att man kommer att kunna värma sig med lite varm glögg eller en god varm (och spetsad) choklad.

 

20140122-164043.jpg

Vintermånaden januari

Noterar att kylan håller i sig och känner mig glad över det. Ännu en gång får de som redan dagarna efter nyår började yra om vår en liten knäpp på näsan. Man kan bara inte tro att våren kommer redan i januari. Eller februari heller för den delen. Just januari och februari är ju faktiskt vintermånader och då vill jag gärna ha både snö och minusgrader. Snö i lagom mängder vill säga. Och för sakens skull är det väl lika bra att jag dementerar att jag gillar att skotta snö… Risken finns ju annars att det momentet sparas till mig. Den ”glädjen” delar jag gärna med mig av.

Blå himmel, snö, sol och ingen vind. Det är en kombo jag gillar. Kan vädret hålla sig så här nu i ett par månader är jag nöjd. Riktigt nöjd. Ja, lite mer snö kan det få komma.

1545717_10151767484776116_1886994633_n