Nollfemfyrtioåtta

Tio i sex! Tio i sex på morgonen. Så dags har jag vaknat den senaste tiden. I min värld är det på tok för tidigt, eller ska jag säga i min tidigare värld kanske. För jag vaknar och känner mig färdigsoven. Nej – morgnarna har inte varit den bästa stunden på dagen för mig och därför är jag lite förvånad över det som hänt.  Att jag vaknar utsövd och pigg redan före klockan sex.

Någon ro i kroppen att ligga kvar och dra mig har jag inte heller haft. Istället har jag klätt på mig och tagit med Sintra på en morgonpromenad. 45 minuter brukar vi få till och vi är rätt ensamma ute så dags. Ett och annat rådjur har vi sett och en hare skuttade snabbt in i skogen när vi kom runt svängen på grusvägen. På en vecka har vi kunnat uppleva hur grönt det har blivit och hur naturen liksom har kört igång sommarkonceptet. Tur med vädret har vi också haft. Det har bara varit några få regndroppar även om det senare på dagen har hällregnat. Uppenbarligen är det fint väder tidigt på morgonen. 🙂

Idag hände det spännande saker, tyckte Sintra. Hästar är inget som hon kommit i närmare kontakt med tidigare men idag hände det. Det var hästar i hagen som vi gick förbi. Spännande men lite läskigt tyckte hon nog att det var men innan vi gick vidare försökte hon sig ändå på ett lite dämpat ”boff”. Liksom för att få sista ordet. Det ska bli spännande att se hur hon agerar imorgon.

promenad

Den stora frågan är dock – hur dags vaknar jag imorgon?

Semesterkänsla

När vi gick hem till hemmahamnen idag kändes det återigen som att vi hade haft semester och var på väg i hamn efter en fyra/fem veckor. Ändå hade vi bara varit ute i ungefär ett och ett halvt dygn. Jag värdesätter så att vi i vardagens ekorrhjul kan släppa så helt och fullt på helgen och sedan ge järnet på veckan.

Men – vi trodde först inte att vi skulle komma iväg. Från vår plats vill säga. Det finns en vindriktning som är minst sagt obra i kombination med placeringen av båtplatsen och vår båt och det är nordost. Precis som det blåste i lördags när vi hade tänkt gå. Ja lite mer än vanligt blåste det men ändå inte så vansinnigt mycket. Ca 10 m/s i medelvind och det var tillräckligt för att vi skulle avvakta lite och hoppas att vinden skulle lägga sig lite i alla fall. Vi hade nog på känn att den nya motorn och bogropellern skulle vara ett bra stöd när vi väl kom loss men än hade vi inte hunnit leka med den och aningen trångt är det mellan raderna i Almösund. Det hade liksom inte känts bra att krocka med några båtar på väg ut.

Väntan visade sig mödan värd och vi kunde lämna hamnen vid tretiden. Inte för att vi hade tänkt oss mycket längre än till Lilla Brattön men det var skönt att byta miljö och när vi kom dit var det som att komma till sommaren. Det var vindlä och solen gassade. Den gassade så mycket att jag till och med tog ett dopp (2 snabba) bara för att…

484475_10151335457421116_1783796697_n

Kompisbåten Embla anslöt o vi fick en mycket trevlig kväll tillsammans. Det var bubbel, det var grill, det var Amarone och det var en fantastisk solnedgång. Ja och sen var det ju Mello också. Vi lät radion vara på och lyssnade nog bara lite då och då. Det fanns annat som var viktigare liksom.

944601_10151335457496116_2109511496_n

253312_10151335457681116_537509554_n

 

Kompisbåten hade andra planer för söndagen men vi tog oss till Mollösund och hade en riktig slappardag. Vi kom dit ungefär samtidigt som alla andra lämnade hamnen så vi var rätt ensamma. H

Först vid femtiden gick vi hemåt och hade då lite blandat väder men nu har temperaturen krupit upp med 10 grader så förra helgen kyla är ett minne blott.

923111_10151335457821116_568045817_n

Sintra – hon somnade helt utmattad på vägen hem. Precis som vanligt när vi är ute med båten. Båtlivet verkar ha en uttröttande effekt på henne. Men det är klart, idag har både en skogsmus och gråsparvar retat henne.

943429_10151335458116116_534383395_n

 

 

Ett kvarts sekel

Dagen har närmat sig och det är inte utan att det känns stort. Stort och viktigt och häftigt. Idag är det 25 år sedan som jag träffade min man för allra första gången. 25 år sedan en helt ny fas i mitt liv inleddes. 25 år sedan en fas i mitt liv inleddes som gav mig tre underbara döttrar och en älskad make. 25 år sedan startskottet gick till vår alldeles egna familj.

Ändå kan jag inte förstå att det har gått så många år. När hände det liksom? 25 år?! Ett kvarts sekel! Det är stort. Riktigt stort. Och allt för att jag öppnade den där dörren, i allt för stor, lånad badrock,  med schampo i håret och mötte mannen i mitt liv. Han min andra halva – som gör mig hel. Han som lärt mig om kärlek  och mycket annat och som jag känner en sån stor kärlek till. Mer innerlig och djup för varje år som går.

Mitt livs kärlek!

recept-for-akta-karlek-med-beskrivning

…då ska jag bo i ert garage

Redan förra hösten började hon påminna oss. Påminna oss om vad hon ville skulle ske efter att hon hade lämnat oss och återförenats med sin älskade. Vi skojade bort det så gott det gick men anande samtidigt att det fanns mycket allvar i det och att det var viktigt för henne att vi kände till det. Och att det blev som hon ville. Hon ville ha samma tillvägagångssätt som vi hade haft tidigare. Hon ville att vi skulle ha ljusa kläder på begravningen. Hon ville kremeras och innan vi strödde hennes aska i havet från vår båt skulle urnan bo i vårt garage. Eller som hon uttryckte det

JAG ska bo i ert garage…

Allt eftersom tiden gick förstod vi att det inte längre gick att skoja lika mycket om det och vi övergick istället till att försäkra henne om att vi hade förstått. Att det skulle bli just så.

Så blev det också och innan vi spred hennes aska från vår båt bodde mormor i vårt garage. Precis som hon hade bestämt.

600947_10151316984926116_1547762903_n 944143_10151316984991116_531566198_n

…och ankfot

duckfeetBetar av  måsten och kom mig äntligen för ett besök hos sjukgymnast (igen). Den här gången till en av de två sjukgymnaster som finns i Sportlife Tjörns lokaler på tisdagar. Han hade en liten annan teori om mitt knä än den som läkaren hade och det efter en betydligt mer grundlig undersökning än den hon gjorde. Hans teori gillar jag dessutom mycket bättre. Det onda jag har verkar komma från något som kallas ankfot och som är en muskelfäste under knäet (hoppas det blev rätt nu) och den mest troliga orsaken till att jag har ont och är överbelastad där är att min ena höft är svag.

Nu har jag fått massor med jobbiga övningar som jag ska göra och sen håller vi tummarna att det blir bättre. Och det där med förstadium till artros – det trodde han inte mycket på…

Om en vecka ska jag dit igen.