Igår var nog första dagen jag faktiskt märkte det. Det var ljust när jag åkte hem från jobbet. Nästan helt ljust faktiskt. I och med att jag tänkte på det igår märkte jag också att det var ljust när jag åkte till jobbet i morse. Surfar runt lite och hittar prognosen.se. Där kan man få aktuella uppgifter på solens upp- och nedgång.
Bl a kan jag se att längden på dagen (i dagsljus) har ökat med 33 minuter på en vecka…
Underbart säger jag och bättre ska det bli! Välkommen tillbaka ljuset!
Skulle jag våga mig på en röd eller skulle det bli en feg grå eller svart? Soffa alltså. Det börjar bli dags för ny, eller till och med nya (både till vardagsrummet och allrummet). En eller ett par goa fåtäljer hade nog inte varit helt fel det heller. Självklart var det i paket med nya soffbord också. Den här gången skulle de nog vara runda… Hm… tänk vad kul det är att drömma och planera.
Nu blev det helt andra fåtöljer. Kalla, hårda och vita. Jag pratar toalettstolar och inte en utan två. Soffan/sofforna får vänta ett tag till alltså.
En stor eloge och applåd till maken som fixade bytet själv. En händig man är han.
Jag fortsätter drömma…..
Jag fortsätter planera….
Jag hoppas det blir nya soffor i år och att inget annat måste bytas först…
Tills vidare får jag tycka att det är lite häftigt med en spolknapp där man ”pluppar” ner wc-blockpinnen istället för att ha en äcklig plastgrej sittande på insidan själva sitsen.
Och visst är stolen snygg 🙂
Det syntes tydligt idag. Hela sundet mellan Hakenäs och Stenungsbaden hade ett tunt, tunt islager. Det syntes extra tydligt eftersom det också var helt vindstilla och säkert bidrog även att strömmen inte verkade sätta alls…
93 år är ingen ålder och min mormor är vacker som en dag. Att hon kunde vara med när jag fyllde 40 år förra året och att vi nu firar hennes 93-årsdag är riktigt häftigt. HON är häftig. Och nu för tiden är det hon som säger: ”jag kunde”… Det sade nämligen jag alltid när jag var liten. Nu får hon gärna låna uttrycket av mig för hon kan så mycket.
Jag älskar dig mormor!
Vaknade i morse med sprängande huvudvärk som inte blev bättre av värktabletter. Istället kröp jag tillbaka ner i sängen. Efter lunchtid släppte den tack och lov och jag har inga andra känningar. Det hade ju varit lätt att misstänka en antågande förkylning men peppar peppar…
Maken lånade för några veckor sedan en bok av en granne. Det var hans (grannens) farfar som hade skrivit den. Han föddes på Klädesholmen 1919 och boken är i stort sett en beskrivning med hans egna ord om sitt verksamma liv. Jag fick bland annat läsa om hur han smugglade ut norrmän ur Norge under kriget…
Säkert är hans beskrivning något som många äldre runt om skulle känna igen sig i och på samma gång är det en beskrivning som få unga idag ens skulle kunna sätta sig in i eller förstå.
Historia finns nära oss men vi måste ibland leta efter den eller åtminstone hålla ögonen öppna. Nu ska jag försöka få yngsta dottern att vilja läsa boken också.
en lisa i livet 