Äldsta dottern gästspelar hemma hos oss en natt så vi passar pä att fira lite. Varför inte liksom? Grillen är tänd och ljudnivån är redan högre. Det tränas spanska och skrattas.
Me like!
Jag tror att vi alla behöver fira lite mer i vardagen. Det finns så mycket att fira. Att valpen hunnit bli två veckar och att vi ska ut med båten hör också till kvällens firande 🙂
Min arbetsplats ligger helt fantastiskt vackert och det har definitivt sina fördelar men även faktiskt sina nackdelar. När utsikten från ett konferensrum är som den är idag gäller det att komma ihåg att sätta sig med ryggen mot den. Det är lätt att drömma sig bort annars. Idag valde jag ”fel” plats…
Det är en komplicerad hatkärlek som jag känner och jag får jobba hårt både psykiskt och fysiskt för att hantera den. Det är också väldigt lätt att leta efter fel. Fel som gör att jag inte behöver utsätta mig för det.
Jag menar förstås min relation till löpning och inget annat.
När jag bodde i Brasilien som barn hade jag en tuff idrottslärare. Uppvärmningen var alltid 10 minuters löpning på led. Två led. Ett med killar och bredvid ett med oss tjejer. Och leden var i längdordning… Längsta personerna fram och de korta sist. På den tiden fanns jag någonstans i mitten. Runt, runt sprang vi. Samma fotbollsplan varje gång, och idrott hade vi tre gånger i veckan.
Där grundades nog min motvilja. Jag gillar inte när det är tvång eller när alla ska springa lika snabbt och det har jag fått jobba med. Numera vill jag helst springa själv. Eller inte alltid. Jag har en granne och vän som jag gärna springer med. Det funkar jättebra. Maken kan jag inte springa med alls. Vi har helt olika löpsteg och det känns som att springa i baktakt och jag får aldrig andningen att funka när vi springer tillsammans.
Idag hade jag laddat hela dagen. Jag skulle springa. Regnet hängde i luften och jag skulle köra dottern till handbollsträningen, men jag gjorde det. Första varvet i år. Bara 2,5 km men eftersom jag vet hur kluven jag är till det tänker jag skynda långsamt i år. Samma 2,5 km imorgon och sen på söndag. Möjligen även på tisdag. Därefter kommer jag öka sakta. Vet att jag mår som bäst när jag kommit upp runt 6 km.
Nu gäller det bara att hålla ut så att det blir en rutin. För det krävs det nog en elva gånger till skulle jag tro. Det är bara att bita ihop.
Maken har åkt iväg på tjänsteresa till England men yngsta dottern och jag vågade oss på ett lite försiktigt firande. Fira ville vi ju. Att dottern inte hade haft en enda hjärtrusning under gårdagens träning var ju en jätteframgång. Ändå är det ett lite återhållsamt firande. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant även om jag vet att jag borde. Istället är jag försiktigt glad (men bubbligt glad i hemlighet) så att jag inte blir besviken igen. Ändå vet jag logiskt sett att det ÄR en jätteframgång och att operationen faktiskt lyckades. Ändå… Ja…
Hur firar man då en tisdag? Ut och äta ville vi och det blev Harrys. Lite tomt på folk men god mat. Till och med efterrätt slog vi till på. Ägaren och ytterligare två personal passade upp oss så vi saknade verkligen ingenting. 🙂 Det var jättemysigt att få rå om dottern själv och det blev mycket prat och skratt. Nästa gång ska vi vara fler… Och skratta ännu mer…
Hemma igen kunde jag konstatera att tvätten inte hade vikt sig själv.
Yngsta dottern kom precis hem från träningen. Leendet i hennes ansikte gav oss en liten hint om vad hon skulle berätta.
Hon hade kunnat träna utan en enda hjärtrusning!!!!
Det verkar som att vi kan lägga den här pärsen bakom oss nu. Tänk om vi hade vågat lägga en flaska bubbel på kylning. Då hade det skålats nu.
Sigfus och kardiologteamet på Sahlgrenska som lagade henne är mina hjältar. Yngsta dottern är min superhjälte! Underbart är det.
