Det är ingen som redan värmt upp min säng när jag ska lägga mig och som blänger lite surt och suckar när jag ber om plats. Jag får dessutom ha hela täcket för mig själv. Inte behöver jag ligga längst ut på kanten av sängen heller för att få plats och mina ben kan jag ha som jag själv vill.
Tänk att tjugo kilo Sintra kan ta så stor plats och tänk vad tomt det är utan henne.
Nu är det (om allt går som det ska) bara två veckor kvar tills valparna föds och sedan ”bara” åtta veckor kvar innan hon kommer hem.
Jag saknar henne men vet att hon har det jättebra hos sin kennelmatte. Ändå kan jag inte låta bli att räkna ner dagarna.
Men, en sak i taget. Valpar först och dem längtar jag lite efter också även och det inte går att jämföra med hur mycket yngsta dottern längtar.
en lisa i livet 