Den här sommarvärmen gör livet rätt behagligt nu. Den och att kvällarna är ljusa väldigt länge. Lägg till en dotter som fyller 19, lite jordgubbsbubbel, grill och goda vänner och den där försommarkvällen blir riktigt bra. Så bra att det nästan känns ok att jobba dagen efter även om man under kvällen fått semesterfeeling tillsammans med den där kalaskänslan som ett födelsedagsfirande ger.
I år ska jag banne mig njuta av varenda fin kväll och leka semester. Banne mig!
För att komma upp på studentflaket måste man ”klättra”. Det fick yngsta dottern och hennes klasskompisar erfara när det var dags för flakfärd. Av någon underlig anledning var det inga problem alls.
Efter en väl genomförd student med påföljande dag med juldagskänsla och ösregn valde vi att ställa klockan och ge oss iväg med båten. Tidigt ställde vi klockan och redan lite över nio släppte vi förtöjningarna i hemmahamnen och styrde stäven mot Käringön. Att segla var inte att tänka på. Istället njöt vi av vackert väder och vackerheten.
Det var lite av en chansning att gå dit i och med att det var långhelg men vi hoppades få plats vilket vi också fick. Troligen var det så att många hade valt att inte ge sig ut dagarna innan pga det dåliga vädret. Den inre hamnen var full men i den yttre fick vi plats nästan längst in.
Vad vi gjorde? Vi pustade ut och bara var…. Tränade lite på att ha semester skulle man kunna säga…
Att sedan efter grill och middag sitta i sittbrunnen och se solen gå ner bakom alla master i hamnen var en riktig lisa för själen…
Att sedan gå hem och ha en hel arbetsvecka framför sig var faktiskt helt ok, trots det vackra vädret.
Lite nervös och förväntansfull åkte hon iväg. Med den vita mössan på huvudet. Champagnefrukost med klassen och sedan iväg till skolan för de allra sista aktiviteterna.
Sen står vi där och väntar på henne. Vid utspringet. Med skylt och blommor. Precis som det ska vara.
Jösses vad jag är stolt över henne!
Med Sintra hos kennelmatte för eventuell (?) valpning är det tomt hemma och vi saknar henne jättemycket. Flera gånger tror vi att vi hör henne tassa över golvet innan vi kommer på oss…
När vi stod och väntade på alla balklädda ungdomar på Marstrand i fredags dök Sonja upp med sin husse och matte. Sonja som är lika gammal som Sintra och som vi träffade första gången i Danmark för två somrar sedan. Sonja och henne och husse och matte ville också se de finklädda ungdomarna och yngsta dottern såg nog Sonja innan hon såg oss (:-)) och passade på att kela lite.
…och visst funkar Sonja som en stand-in-welsh när vi saknar Sintra… Åtminstone för en liten stund.
