…tar man ett morgondopp
…äter man frukost i solen
…seglar man långsamt i den svaga vinden
…badar man från båten
…njuter man semesterkänsla i hamnen
…dricker man drinkar med utsikt över Måseskär
…äter och dricker man gott
…skrattar man mycket
…är man tacksam för härliga vänner
…njuter man av livet – det går inte i repris
En helg om året sticker vi iväg. Med kylen laddad och höga förväntningar ger vi oss av. Dessutom har vi varje år haft vädergudarna med oss.
Vid 17 lade vi loss och länsade sedan hela vägen till bojen på Lyr. Vi har badat, skrattar, ätit och druckit gott och bara varit. Årets tjejseglingshelg kunde inte ha börjat bättre… Allt kryddat med riktigt sommarväder.
Att det skulle slå till hade jag på känn men att det skulle bli ikväll visst jag inte.
Att kunna sjösätta tidigt har sina för- och nackdelar. En av nackdelarna är att vi väljer att polera och vaxa överbyggnaden när vi kommit i sjön och då är det ju mycket roligare att bara vara. Idag fick vi i alla fall gjort ett ryck och förutom putset på utsidan fick jag även dammsugit och torkat inne i båten. Vi kände oss mycket nöjda när vi åkte därifrån även om det fortfarande är liiiite kvar.
På bryggan vaktade Sigge… Eller vaktade förresten. Han låg mest och såg nöjd ut. Allra helst ville han bli klappad och kliad och jag blir fortfarande förvånad över att jag inte längre är rädd för hundar. När jag kom hem fullkomlig dammsög Sintra mig. HON kände minsann att jag hade träffat en riktigt snygg rottis.
Att efter en dag med ”hårt” arbete kunna åka hem till goda vänner på lite grillning och plötsligt hamna mitt i en försommarkväll man inte hade räknat med blev ju en bonus med guldkant som heter duga. Trevliga människor, god mat och en härligt vacker trädgård. En lördag man kan leva länge på helt enkelt. Och allt kryddat med årets första myggbett.
Nu har våren äntligen slagit till och den tar många och långa steg mot sommaren. Det gillas skarpt.
Dagen har närmat sig och det är inte utan att det känns stort. Stort och viktigt och häftigt. Idag är det 25 år sedan som jag träffade min man för allra första gången. 25 år sedan en helt ny fas i mitt liv inleddes. 25 år sedan en fas i mitt liv inleddes som gav mig tre underbara döttrar och en älskad make. 25 år sedan startskottet gick till vår alldeles egna familj.
Ändå kan jag inte förstå att det har gått så många år. När hände det liksom? 25 år?! Ett kvarts sekel! Det är stort. Riktigt stort. Och allt för att jag öppnade den där dörren, i allt för stor, lånad badrock, med schampo i håret och mötte mannen i mitt liv. Han min andra halva – som gör mig hel. Han som lärt mig om kärlek och mycket annat och som jag känner en sån stor kärlek till. Mer innerlig och djup för varje år som går.
Mitt livs kärlek!
Redan förra hösten började hon påminna oss. Påminna oss om vad hon ville skulle ske efter att hon hade lämnat oss och återförenats med sin älskade. Vi skojade bort det så gott det gick men anande samtidigt att det fanns mycket allvar i det och att det var viktigt för henne att vi kände till det. Och att det blev som hon ville. Hon ville ha samma tillvägagångssätt som vi hade haft tidigare. Hon ville att vi skulle ha ljusa kläder på begravningen. Hon ville kremeras och innan vi strödde hennes aska i havet från vår båt skulle urnan bo i vårt garage. Eller som hon uttryckte det
JAG ska bo i ert garage…
Allt eftersom tiden gick förstod vi att det inte längre gick att skoja lika mycket om det och vi övergick istället till att försäkra henne om att vi hade förstått. Att det skulle bli just så.
Så blev det också och innan vi spred hennes aska från vår båt bodde mormor i vårt garage. Precis som hon hade bestämt.
en lisa i livet 