Göra om och göra rätt

Vi hade tapetserat ett rum på övervåningen och jag fick lite inspiration att fixa en fondvägg i vardagsrummet. När väl den var klar insåg vi att vi borde måla både tak och väggar också. Fortsätta med tapeten på fönsterväggen ville jag också.

20131125-220723.jpg
Tapeten satt tyvärr lite snett så den tapetserade jag över och ett fräscht lager vit färg täckte inte utan det behövdes två… Ovanpå det var det färgfel på tre av tapetrullarna så det blev en del slit.

20131125-220955.jpg
Allra lurigast var de smala remsorna som skulle till mellan fönstren där det i det ena mellanrummet till och med blev så att skarven hamnade. Efter massa pill och tålamod som jag inte trodde att jag kunde uppbåda blev jag nöjd. Riktigt nöjd till och med.

20131125-221338.jpg
Ränderna hamnade där de skulle göra och när jag kom till slutet av sista väggen var även den tapetvåden rak. För att verkligen ställa krav på rakhet hamnade en rand precis kant i kant med väggkanten. Men, rakt blev det. Kanske att jag skulle karriärväxla… Eller inte.

20131125-221604.jpg
Att tapeten skulle vara rak var en förutsättning för att bl. a kunna hänga upp tavlor så jag är mer än nöjd med att vi gjorde om och gjorde rätt. Jag hade nog ångrat mig stort annars.

20131125-222014.jpg

20131125-222023.jpg

Om jag är arg? Snarare förbannad…

Kvällen före jul 2011 var hon med om bilolyckan och sedan dess har yngsta dottern kämpat med värk. Idag, lite mer än ett och ett halvt år senare hade hon tid på Sahlgrenska hos ortoped för utredning.

Idag får jag veta att hennes nacke ALDRIG röntgades. Hon kördes i ambulans till sjukhuset men nacken röntgades INTE!

Läkare och sjukgymnaster verkar bara ha förutsatt att röntgen gjorts utan att hämta ut bilderna. Bilderna som visserligen inte fanns att hämta heller. Utan att ha sett bilder han hon bl a fått sjukgymnastikövningar. Utan att veta om något är skadat har hon fått olika övningar att göra. Övningar som kanske inte alls var rätt för henne… Fatta att jag är arg. Fatta att jag är ledsen. Fatta att jag är förbannad.

Nu blir det att backa bandet, göra om och göra rätt. Steg ett blir vanlig- och magnetröntgen. Hoppas kallelserna kommer fort. Ett och ett halvt år har ju redan gått…

😦

Kobent och svankryggig

Vissa saker har man en förmåga att skjuta upp men till slut tog jag mig i kragen. Det här med att jag hade fått mera ont i knäet igen var inte roligt och jag började misstänka att det kanske också hängde ihop med den hallux valgus-knöl jag haft på foten sedan jag var lite och som nu gjorde mer och mer ont. Tänk om roten till det onda i knäet egentligen var den? Vad kunde jag få för hemska besked om jag gick till läkaren?

Jaha, Jag ser att du är ganska svankryggig. Ja, och kobent. Sen lutar dina fötter inåt en del också….

Jag hade just paraderat fram och tillbaka i undersökningsrummet, iakttagen av en läkare som såg ut att vara i trettonårsåldern. Just där och då funderade jag starkt på att gå därifrån. Byta vårdcentral och kanske till och med kommun. Får en läkare verkligen säga så? Borde han/hon åtminstone inte portionera ut det lite? Här stod alltså jag. Lite över fyrtio med ont i ett knä och en strulig hallux valgus-knöl. Hennes kommentarer hade ju kunnat knäcka den mest hårdhudade. Åtminstone lite. Jag undrar om hon ens tänkte på  hur det hon sade kunde uppfattas.

Nu tog jag det inte så allvarligt och jag har kanske överdrivit ”aningen” i det jag skriver. Rygg och fot kände jag till och även om det där med kobenthet var nytt så är det inte något jag direkt lider 🙂

Summa summarum kunde hon ändå säga att symtomen i knäet och foten är helt oberoende av varandra och att det som gör ont i knäet med största sannorlikhet är ett förstadium till Artros… Där hajjade jag till. Det trodde jag bara drabbade äldre men det är klart – kanske hör jag dit nu. Ordination sjukgymnastik och även ett konstaterande att jag inte kommer att kunna utöva vissa träningsformer mer. Typ springa… Men ok – jag vet heller varför jag har ont än att inte veta det. För knölen blev det en remiss till ortoped och efter det troligen ett ingrepp med såg och annat läskigt.

Och – nu har jag köpt en stor burk Glucosamin. Det ska visst vara bra för gamla människor som mig.

Nollställt på riktigt

En av bilarna har visat på lite felmeddelanden utan att för den delen bete sig underligt men maken tog ändå vägen om verkstan imorse. Serviceteknikern kopplade in bilen mot datorn och kunde konstatera att det fanns en del felmeddelanden. Han tog då beslutet att återställa/nollställa bilen och gjorde det.

När maken kom till verkstan funkade bilen – efter återställningen var den död. Helt död. Inte ens belysningen inne i den funkade.

Nu har maken en lånebil och på verkstan kliar de sig i huvudet….

Jag säger att det var tur att det hände nu och inte när vi är iväg någonstans…

Ingen större skillnad – eller?

När de små blir sjuka spelar det ingen roll om man är hund eller barn. Mammaoron slår till med full kraft.

Mitt i Sintras andra löp åkte hon på magsjuka och det har varit ett par dagar med oro i kroppen nu. När svansen slutar vifta och hon bara ligger under köksbordet och tittar på oss med trötta ögon då skulle jag vilja kunna hundspråk. Fråga hur hon mår, var det gör ont, om jag kan göra något. När inte ens favoritgodiset duger och man får skedmata henne med vatten, då undrar man om det är något allvarligt.

Idag har det vänt och ögonen är pigga igen och fulla med bus. Känner jag henne rätt har hon ett uppdämt behov att ta igen nu. Visst var det så att orken inte riktigt är på plats än men det ska nog lite överkokt ris som förstärkts med buljong råda bot på.

Skönt – nu kanske jag kan sluta bekymra mig. Åtminstone till nästa gång. Eller hur!