Tjugofemårig bröllopsdag

Idag för 25 år sedan blev vi man och fru. Han, maken och jag. Vi vigdes i Strömstad kyrka på midsommarafton och än kan döttrarna kivas om att de nog faktiskt var med. Äldsta i magen och de två andra i pappas pung. Det där med pappas pung sades av mellandottern när hon var tre och ett halvt år och det där med hur det hade blivit en bäbis i min mage var väldigt spännande (jag väntade yngsta dottern).

I lördags gifte vi oss igen. Eller som det heter, förnyade våra löften. Tillsammans med nära och kära och på klipporna vid havet. Det var starkt. Det var fint! 

 Det var nästan starkare och finare än då, 1990. Jo. Faktiskt! Mycket tack vare makens ord till mig, döttrarnas sång (Sonja Aldéns – Du är allt) och ord till oss under ceremonin och alla som var med. Jo – jag grät en skvätt och jag vet att fler än jag gjorde det. 

Efteråt blev det kalas för självklart ska sånt firas. Det var tal och det var sång och massor med härliga människor. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad och rik. Enda missödet var när vi skulle sätta oss till bords. Två personer saknade platser. Jag hade haft sådan fokus på alla gästernas bordsplacering att jag hade missat mig och maken. Hoppsan liksom. Vårt värdpar löste det galant. Ja – de löste allt precis hur bra som helst. Världens bästa värdpar om du frågar mig.

Värdens bästa gäster hade vi såklar också.  Inte nog med att de är dem de är, de delade in sig i lag och tog hand om allt. Maken och jag fick inte komma i närheten av köket. Sade jag världens bästa gäster? Vid två låste och larmade vi lokalen lagom möra och lyckliga efter en helt fantastisk fest. 

Måste bara visa en skymt av tårtan från en bild som yngsta dottern tog. En av vännerna, tillika granne, gör helt magiska tårtor. Den här var inget undantag! Och den var fantastisk god!!!

  
Hela alltet är nu ett mycket fint minne som jag för alltid kommer att se tillbaka på med ett varmt hjärta och stort leende. En av de bästa dagarna i mitt liv faktiskt! Jo! Så är det. 

Nu kastar vi loss och tar oss en semestervecka. Mannen i mitt liv och jag. På väg mot nästa 25 år. 

Oro över om något blivit fel

Jobbar 50% den här veckan tack vare att jag kunde byta sjukskrivning mot taxiresor.  Där överraskade Försäkringskassan rejält när den frågan bara tog två dagar att hantera. 

Strax efter åtta hämtas jag hemma av taxi och vid kvart över tolv står de utanför jobbet. Bekvämt som bara den men lite knepigt. 

Det känns riktigt bra att jobba igen men jag är lite bekymrad över foten. Även om jag har foten på en kudde på en stol och knappt rör mig i huset har stortån och tån bredvid (pektån?) svullnat och stiftet som håller tån på plats vridit sig lite. Dessutom tycker jag att stortån trycker på tån bredvid igen. Nu lägger den sig lite under den bredvid till skillnad från före operationen då fen lade sig över… Det mellanrum som fanns när jag tog stygnen förra veckan verkar vara borta.  

Jag är uppriktigt orolig. Att något blivit fel och att allt liksom är ogjort. Egentligen skulle jag tagit bort stiftet nästa torsdag men sköterskan på ortoped- och kirurgmottagningen som jag pratade med idag ändrade tiden till på måndag istället. Hon verkade ta min oro på allvar. ”Bara” fyra dagar kvar innan jag vet mer alltså. De tar stiftet då också och nu vet jag att det görs utan bedövning. Mer att oroa sig för alltså…

Nej, idag är ingen bra dag. Jag vill liksom bara att det ska bli måndag – eller inte. 

Grått är det nya svarta hos frisörerna

Morgontv stod på och lite i bakgrunden hörde jag något om att grått hår visst skulle vara modernt…

 

Uppenbarligen är jag helt rätt… Vem hade kunnat tro det? Och är för att vara helt ärligt trivs jag faktiskt med grått hår, även om jag plötsligt inte kan ha samma färger på kläder som tidigare.  Orange, grönt och bruna toner har fått flytta ut ur garderoben och in har istället marinblått, cerise, rosa och pudertoner kommit. Lite kul är det…

Fotbaksmälla

Natten har varit sådär och inte helt smärtfri… Så, idag ska jag försöka ta det riktigt lugnt och sitta med foten i stillhet och högläge så mycket det bara går och inte gå några längre sträckor. 

Men, det är ny vecka, stygnen tas imorgon, solen skiner och det går att fotografera lekande hundar sittande på altanen.

Carpe Diem liksom och f*ck ontet! 

Lite annorlunda duschrutiner

Just nu är det inte bara att ta en dusch hur som helst. Foten ska paketeras i plast och får sedan inte bli blöt. 

Efter lite funderande på hur det hela skulle gå till åkte maken och köpte en pall. Den ställer jag sedan i duschen. 

  

Efter att ha plastat in foten sätter jag mig på pallen och drar en bänk, som står i badrummet, närmare duschöppningen. Bänken har jag draperat med handdukar innan jag lägger upp foten på den och drar för duschdraperiet så gott det går. 

 

Foten ligger på handduken som jag ska torka mig med så att jag når den när jag är klar. Det allra mest nervösa momentet är att inte halka av pallen. Tvål + plast = superhalt. 

Jag torkar mig sittande så att inget vatten kan rinna längs benet för det vet ju alla. Vatten kan ta sig in överallt!! 

Har jag tur har jag sedan inte förvandlat badrummet till en swimmingpool. Hittills har det gått sådär men snälla maken torkar och ser glad ut. Det hade helt klart varit krångligare utan hans hjälp, med rätt mycket just nu.