Personligt – Sida 9 – en lisa i livet

Även korta stunder är guld värda

Publicerat den 17 februari, 201417 februari, 2014 av en lisa i livetLämna en kommentar

När man under helgen fortsatt haltar runt, har ont i vaden och inte kan göra allt det där man vill kan man ju fortsätta titta på Dexter, åka och styrketräna (utan att belasta vaden) med en kompis och sedan göra sig lite fin för kort och intensiv kvalitetstid med mellandottern som tillsammans med pojkvän varit på dagsbesök i Göteborg för en moderataktivitet.

Korta men värdefulla timmar med dem en lördag och med tanke på att budskapet när hon åkte i mellandagarna vara att ”vi ses efter valet” så är jag mer än tacksam för att det gick att få till. Nu verkar det som om vi kan ses snart igen och sedan igen kort efter det. Ser fram emot det och vet att även om det är korta stunder så betyder de mycket för oss alla. Det är ju trots allt valår i år och det är det bara en gång vart fjärde år. Hon har en mycket spännande tid med massor av arbete framför sig men sen har vi tre år på oss att ta igen för förlorad tid.

Tur att sociala medier finns så att man kan låtsasumgås lite när man känner för det.

Är lite kluven till att döttrarna blir vuxna och flyttar hemifrån. Långt hemifrån… Börjar jag bli gammal då?

En bild i tidningen

Publicerat den 14 februari, 201414 februari, 2014 av en lisa i livetLämna en kommentar

Ser dig i Härliga Hund

Så stod det i en kommentar på en av mina bilder på Instagram. Jag svarade med mängder av frågetecken och fick en bild tillbaka.

Då kom jag ihåg. Jag hade ju taggat en av mina Instagrambilder med #tidningenharligahund just för att kunna komma med. Samma bild har jag med i Fotoutmaning 2014 som mitt tionde bidrag med temat ”träff”

Nu måste jag ju köpa tidningen.

Ren marknadsföring

Publicerat den 9 februari, 2014 av en lisa i livetLämna en kommentar

En bekant hörde av sig. Hon och hennes man är på gång med att skaffa hund. Redan på My Dog sågs vi då hon är väldigt inne på en Welsh och var nyfiken på rasen. Nu vill de gärna följa med på en promenad för att se hur vår Sintra var i den miljön.

Efter gårdagens promenad på Dyrön var Sintra rätt trött och även på morgonen låg hon mest och sov. Som tur var ändrades det så fort jag plockade fram kameran (då vet hon att vi ska ut) och när vi sedan kom ut i skogen var hon som alltid. Glad, sprallig, hoppig, busig och med massa spring i benen. Och vem blir inte helt såld på en Welsh då? Dessutom klarade vi oss från regnet även idag. Tur som få har vi.

Nu håller vi tummarna för att det funkade. Och ja, Sintra sover igen och har så gjort sedan lunch 🙂

49 nyanser av grått

Publicerat den 6 februari, 20146 februari, 2014 av en lisa i livet4 kommentarer

Jag hade inte ens fyllt trettio när det första gråa hårstrået dök upp och det här med att färga håret blev mer av att täcka-över-de-gråa-hårstråna än för att jag ville ha omväxling. Någonstans fanns uppfattningen att grått hår inte var ok. Grått hår färgar och döljer man. Åtminstone om man, som jag, är av kvinnligt kön. För när de där grå hårstråna började dyka upp även på vänner av manligt kön var det inte så att de sprang iväg för att färga det.

Jag har länge tyckt att grått hår är riktigt snyggt men därifrån till att själv vara bekväm att ha det är steget rätt långt. Och det då utan att jag egentligen kan sätta fingret på vem som bestämt det. Eller.. visst vet jag det men jag vill ju inte erkänna att även jag faller under pressen från omgivningen att vara snygg. Omgivningen som även bestämt att vi ska vara rynkfria, inte ha mörka ringar under ögonen, ha en sammetslen hy… ja, listan kan göras lång.

Trots att jag färgat håret länge har det visat sig att mitt hår är lite speciellt. Färgen fastnar inte riktigt som den ska och OM jag skulle vilja att det gråa inte syns skulle jag behöva färga det typ varannan vecka. Det håller inte i längden och blir ganska kostsamt. För att inte tala om hur det sliter på håret.

Jag har nu försökt låta bli att tänka på utväxten. Utväxten där mycket är grått men en del även är helt kritvitt (den kritvita utväxten är jag nästan lite fascinerad över). Vi får se hur länge till jag orkar. Har fått tips att så småningom lägga i ett fåtal mörka slingor för att jämna ut det lite men jag vet inte. Kanske är det lika bra att bara låta det vara…och hålla ut.

42 år och gråhårig… Är det liksom ok? Läser på nätet att den grå färgen står för intellekt, kunskap och vishet. Jag kanske ska vara nöja mig med det.

Men…är jag tant nu?

Det där onda som inte syns

Publicerat den 30 januari, 201430 januari, 2014 av en lisa i livet6 kommentarer

Det har nästan gått tio år nu. Tio år sedan min rygg kraschade. Fortfarande vet jag inte varför men till slut fick jag veta att en av diskarna i ländryggen var helt borta. Punkterad. Väck. Ingen stötdämpning kvar alls. Kvar var bara ben mot ben.

Att jag överhuvudtaget fick veta varför jag hade så ont fick jag kämpa mycket för. Först när jag bad att få skriftligt på att läkaren inte ansåg att jag behövde veta varför jag hade ont gick han med på att skicka den där remissen. Remissen som ledde till att jag pga vårdgarantin kom att hamna hos ett nyöppnat Spine Center i Göteborg. Så nyöppnat att det fortfarande var fullt med ouppackade kartonger. Där visade läkaren mig bilderna från datortomografin på kotorna i ryggen. Bilderna där jag kunde se disken utsmetad och liksom draperad över kotan nedanför. Även om det var obehagligt att se var det ändå skönt att veta varför jag hade så ont.

Det kom smygande för att slå till en av de första dagarna i maj 2004. Under tre veckor kunde jag sedan knappt vända mig i sängen, jag knaprade äckligt starka värktabletter och jag kunde bara ha skor med mjuk sula för annars skar varje steg som knivar genom ryggen. När jag tänker tillbaka på det nu känns det surrealistiskt att jag tre månader senare ändå stod där i mitten i Friskislokalen, som ledare. Viljan att stå där var nog det som gjorde att jag med en idiots envishet inte tillät mig att bli liggande. Sakta men säkert och steg för steg tog jag mig tillbaka. Mycket eller kanske till och med till största del beroende på träning.

Enda gången jag inte hade ont var nämligen när jag tränade. Då när träningen utlöste alla endorfiner i kroppen och jag nästan gick som på moln och glömde att jag hade ont. Det var den – träningen – som fick mig att härda ut och klara vardagen. Den och kontakten med en kanonbra kiropraktor fick mig att steg för steg minska på värktabletterna. Emellanåt undrade jag vad över vad jag höll på med och jag åkte ofta till träningen kraftigt värkpåverkad. Men det var också den – träningen – som ledde till kommentarer som ”så ont kan du väl inte ha, du kan ju träna…” och ”du som ser så pigg och glad ut – du kan väl inte ha ont”. Jo – det kunde jag och det har jag fortfarande. Tio år senare vaknar jag fortfarande när jag vänder mig om i sängen på natten även om det numera inte är varje natt. Värken finns där konstant.

För några dagar sedan kom kommentaren som fick mig att börja fundera på det här. En kompis vände sig till och mig och sade: ”nu var det ju jättelänge sedan du hade ont… Vad skönt att det har gått över…”

Men så är det ju inte. Värken är där, varje dag. Jag bara låter den inte märkas. Knappt för mig själv heller. Jag vet ju varför den är där, vad jag behöver göra för att hålla den på någorlunda nivå och vet att den alltid kommer att finnas. Jag har två val – antingen låta värken bestämma eller bestämma över värken.

Jag väljer det senare!