I ”min stad” har vi palmer och nej – den ligger inte i södra Europa eller så. Nu har palmerna börjat vakna ur sin vinterdvala och fallosallén (inplastade palmstammar kan se ut som något helt annat…) har återigen börjat se ut som den palmallé som det nog är tänkt att den ska vara.
Men – när jag med kisande ögon betraktade solnedgången kunde jag nästa, nästan låtsas att jag var någon helt annan stans.
I höstas tog jag mig äntligen i kragen och anmälde mig till den där fotokursen som jag borde ha gått för länge sedan. En ”övning” vi fick då var det som nu äntligen resulterade i bilden nedan. Övning ger verkligen färdighet.
Och har du inte redan gått en fotokurs – GÖR DET! Man lär sig hur mycket som helst…
Den där möjligheten jag har. Att kommer ner till havet när jag känner för det. Få se det i alla olika väder och färger och varje gång fascineras av hur mycket energi jag kan tanka av det.
Det behöver inte var någon lång stund och det behöver inte heller kombineras med en promenad utan kan som idag bara innebära att kasta lite pinnar i vattnet åt Sintra att hämta. Plötsligt kan det då dyka upp lite fler welshar (Saga och Kajsa) med sina hussar och mattar och plötsligt har en timme gått och energimätaren är på topp igen.
Sintra gjorde nog mer åt sin energi för när vi kom hem fick hon duscha och sedan somnade hon gott.
Det är ljust på morgonen och ljust när jag kommer hem efter jobbet. Jag hinner till och med med en promenad medan det fortfarande är ljust. Till helgen går vi in i den första vårmånaden och snart är det dags för sjösättning.
Eller hur!
De där små små videkissarna som man kan se på träden bidrar stort till att de allra första tvekande vårkänslorna ger sig till känna. Vågar jag tro att det är våren som kört igång?
På stranden på Dyrön träffade vi Raffa, en 8 månader gammal storpudelvalp. Sintra och Raffa lekte en stund innan vi tog oss vidare för vår promenad längs Dyröleden men innan dessa blev det ett och annat ”hopp” som de glada hundarna gjorde.
en lisa i livet 