Äntligen lite julkänsla

Först julbord med jobbet i fredags. Sedan middag med jultema hos goda vänner på lördagen för att sedan toppa med lucia- och adventsmys hemma på söndagkvällen. Nu luktar det till och med jul hemma och jag har haft årets husliga dag. 

Det där med att vara huslig är inte min grej men idag bjöd jag på massa egengjorde godsaker. Ibland förvånar man till och med sig själv. 

Saffransbullar med mandelmassa, pepparkaka med parmesan, smördegsknyten med dadlar, valnötter och ädelost, laxröra på pepparkakor, baconlindade dadlar och massa tyskt julgodis. Jag somnar inte hungrig idag…

  
   
Men det har varit massor av frisk luft också. Det blir lätt så med hund i huset. Två skogspromenader hann jag med. En i lördags och en idag. Härligt skönt och att se Philip springa lös och vara lycklig gör mig glad. 

Vi blev rekommenderade att vänta i sex månader med att släppa honom men nu gör vi det även om det bara gått tre och en halv månad. Och han är jätteduktig och håller kanonbra koll på oss. 

 

Philip och Gnista
  
    
Philip tar täten och Charlie försöker hänga med
  
Philip och Charlie
  
…med solsken i blick
  

Det blev liksom bättre

Vaknade med migrän, tog medicin, mailade jobbet och somnade om. Vaknade två timmar senare och kände mig tillräckligt bra för att åka till jobbet. I och med att jag var sen fick jag parkera längst bort vilket gav mig förmånen att promenader längs havskanten. 

 
Det var rätt fint idag och det höll i sig hela dagen faktiskt. Frampå eftermiddagen blev det ytterligare en fin solnedgång utanför fönstret på jobbet. Undra om jag någonsin kommer att tröttna på utsikten?

  
Att jag behövde skarpa rutorna när jag skulle åka från jobbet gjorde liksom inte så mycket och dessutom hittade jag idag en klänning till jul- och nyårshelgerna. Ett riktigt kap om man får säga så.  Och den är inte svart. Bara en sån grej. 

I helgen får det nog bli lite julpyntade. Förra året kom granen in lagom till första advent. Så får det nog bli även i år. Tänk att det redan är första advent. 
 

Vintrig vackerhet

Innan det slog om och blev plusgrader fick vi några väldigt vackra timmar. Timmar som jag gärna hade tillbringat utomhus men bara att kunna se det var good enough idag. Det kommer ju fler fina dagar. Och gärna lite snö också. 

Färgen på himlen när jag kom till jobbet idag var inte att leka med.    
Och färgerna som mötte mig efter lunch med en fin vän var rätt fin den också. 

 Lite snö på det bara…

Försöker att lägga fokus på annat

Det där med att råka ut för tennisarmbåge hade kunnat vara droppen och den ultimata ursäkten för att bara lägga mig på soffan och så hade det varit bra ned det. Nu är inte det riktigt min ”cup of Tea” men ont har jag och begränsad är jag.

Allt är svårt utan att använda högerarmen för mycket. Tvätta håret, klä på mig, äta, skriva på ett tangentbord, laga mat, hänga tvätt, hålla koppel, tömma diskmaskinen, klippa med sax osv osv… Dessutom kan jag inte träna och har till och med svårt att vrida om nyckeln för att starta bilen.

Men – det där är världsliga saker och det kommer att gå över. Håller bara tummarna för att det inte ska ta för lång tid.

Fokus lägger jag istället på roliga saker. Som att Fitterbittan hälsade på. Och en trevlig middag hos vänner vi inte träffat på hundra år. Och hundbus på Orust där Philip plötsligt verkade ha förstått det där med att leka och rasa med de andra hundarna.


  
Och en middag ute med fina kompisen och ett träningspass som jag kommer att få grym träningsvärk av imorgon (hälften av övningarna, som på något sätt involverade armar, byttes mot benövningar) och fika på torget och nya blommor.


Och en långpromenad i minusgrader och en mumsig söndagsmiddag med maken som varit med och arrangerat RC-segling hela helgen och haft svinkul.  

Det handlar om att fokusera på rätt saker. Så därför fick maken tömma diskmaskinen, hänga tvätten och stryka nytvättade gardiner.

Ibland blir det som man önskar

Jag hade verkligen hoppats på en fin höst. En höst med klara och fina dagar där det inte var allt för kallt. En höst där man kunde ta långa promenader och inte behöva skynda mellan skurarna. 

Tänk att det faktiskt blev så!

Som idag. Redan medan jag var kvar på jobbet kunde jag se att det skulle bli en fin kvällspromenad. Och återigen kände jag mig tacksam över utsikten från jobbet. 

  
Väl hemma var det två glada hundar som följde med på promenaden. Två hundar som efteråt däckade tidigt. Långa promenader har den inverkan. 

Och visst blev det en vacker promenad igen och för en gångs skull lyckades jag komma ihåg att ta med mig kameran.

   
   
Nu håller jag tummarna för en vecka till utan regn – minst! De där långa promenaderna är precis vad jag behöver just nu.