Kallt, krispigt och vackert

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Minus 17 grader visade termometern imorse och det är lite kallare än vad det brukar vara här på västkusten. Många beklagar sig och längtar efter värme. Visst längtar jag också lite efter värme men jag gillar vädret nu också. Bara man har varma kläder och det har jag 🙂

Vackert är det! 

   
   
Nu blev det aningen varmare mitt på dagen så det fick bli en promenad i skogen med hundarna. Ja, båda. Dottern följde med med Gnista också och vi kan väl säga att det är lätt att förstå varför rasen heter Welsh ”Springer” spaniel. Jösses vad de sprang och glada var de. Hela tiden. 

Glada hundar, vackert väder och söndag. Mycket mer än det behöver i alla fall inte jag. 

   
   
Imorgon måndag och ett försök att landa i vardagen igen efter årets tråkiga början och allt som kommit med det. Men först Så ska det låta och efter det den norska serien Kampen om Tungvattnet. 

Ett tack och farväl

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Januari har de senaste åren inte riktigt varit snäll. Min mormor, farmor och nu senast döttrarna farmor, har alla gått bort när året varit alldeles nytt. Januari blev alltså även i år en tung månad. 

Både min mormor och farmor hade passerat 90-årsstrecket med råge medan makens mor och döttrarnas farmor inte ens hunnit fylla 80. Det var ett tungt, hastigt och oväntat dödsfall och vi blev alla tagna på sängen. 

Idag fick vi ta farväl. Ute sken solen och luften var kall och klar. Det var sådär konstigt när man liksom märker att allt flyter på medan man själv liksom är i en bubbla. Vi var bara de närmaste och det var vackert. Och sorgligt. Men ändå bra. Så bra det nu kunde bli. 

Det var svårt att ta farväl. Det hände ju så plötsligt men farväl tog vi och minnas dig kommer vi. Mycket. Ofta. Alltid. 

Du lämnar efter dig ett tomrum. 

   
 Inget farväl

inga medvetna ord

Så fort och tyst gick Du

bort från vår jord

Här går vi i rester ur Din

svunna värld

Bland tankar och minnen

som färgat Din härd

Allt som Du älskat

Oss bilder nu ger

Du talar och skrattar

Vi minns Dig och ser

Vardag igen, men…

Publicerat den av en lisa i livetLämna en kommentar

Dagarna går och börjar att anta den invanda vardagslunken. Ja med en liten tråkig twist förstås. Begravningar hör inte till det roligaste men samtidigt är det ett viktigt avslut och det kommer att bli fint, det vet jag. I samband med begravningen kommer huset att fyllas med familj igen och det är ju en uppsida så klart.

Nästa vecka hoppas jag att det mesta ska återgå till det lite mer normala och att jag även ska komma igång med träningen igen. Den kom liksom av sig.

En dag i taget. Det är så det är.

Tack för allt

Publicerat den av en lisa i livet2 kommentarer

Ibland går det alldeles för fort när någon rycks ifrån oss och vi är inte förberedda. Man påminns då om hur skört livet är och att vi faktiskt ska göra vårt allra bästa med det.

Hösten 1988 träffade jag min mans mamma för första gången och nu, nästan 28 år senare, har hon plötsligt somnat in. 

Tack Kari för den du var och den förebild du blev för dina barnbarn, mina döttrar. 

Idag minns jag henne och tänker extra mycket på hennes man, min mans far, och hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 

Sov gott Kari och hälsa Sintra från mig. ❤️