Någon gång måste man börja ju, och med en långhelg på gång ville vi testa en natt redan nu. Alltså en natt, första natten för Gnista, i båten.
Bara vara tänkte vi. På samma sätt som vi gjorde med Sintra när hon var liten. Sådär så att det inte skulle vara läskigt.
Det gick riktigt bra. Men Sintra bara blängde på oss. Varför den lilla vispen skulle med hit till båten kunde hon inte riktigt förstå…
Nu hoppas vi att lillan sover gott inatt också.
(Här kan du läsa om Sintras första besök i båten)
Nu behöver jag lite hjälp igen. Det är det här med skor att ha nu efter operationen. Dessa funderade jag ju på från början men efter att ”nästanprovat” blev det dessa. De lämnade jag dock tillbaka efter att ha känt att jag nog inte skulle trivas i dem. Istället köpte jag de här som jag är supernöjd med. Nu väntar jag bara på att värmen ska komma och att jag kan sluta med fulskon så jag kan börja använda dem. Tyvärr verkar jag få vänta rätt länge till…
Men så igår hittade jag ett par riktiga och vettiga sandaler. Sandaler som det till och med, med lite god vilja, går att säga är snygga. Alla remmar är reglerbara så de borde verkligen funka. Frågan är bara om jag skulle våga mig på något annat än svart. Silver lockar lite och även de flerfärgade. Bruna? Jo, de är fina men jag har ju redan ett par bruna som funkar…
Stanna!
Den myndiga rösten från den kostymklädda mannen fick maken att stanna och förvånat titta upp. Mannen pratade in i sin ena ärm samtidigt som han beordrade maken att ställa ifrån sig väskan. Där och då kom maken på att det visst skulle vara ministerbesök på jobbet just idag och då bl a även besök av finansministern. Mannen i kostym var uppenbarligen från Säpo.
Maken ställde ifrån sig väskan på marken.
Vad har du i väskan?
Mannen fortsatte att kommendera maken och såg bara ännu bistrare ut när maken svarade – en segelbåt…
Backa tre steg!
Kostymmannen fick sällskap av ytterligare en man i kostym och efter lite olika turer om vem som skulle öppna väskan och var maken skulle stå kom det:
Det ÄR en segelbåt!
Säkert hade Säpomannen hunnit tänka både att humorn i Göteborg är kass OCH att maken troligtvis hette Glenn.
För att någon skulle bära omkring på en radiostyrd segelbåt i en gevärskoffert kan ju inte ha varit det första han tänkte…
Men – nyfikna på båten blev de så det är inte helt omöjligt att det inom en snar framtid seglas radiostyrda segelbåtar även hos Säpo.
Den 7 april opererade jag foten och efter det har min rörlighet varit något begränsad. Faktiskt till och med extremt begränsad.
Första tiden var jag glad om jag kunde ta mig mellan sängen, soffan och badrummet och jag uppehöll mig mest i soffan. För att vara riktigt ärlig minns jag inte så där jättemycket från den första veckan men det skyller jag på de starka värktabletterna som jag knaprade. Ändå var det svårt för mig att inte bädda sängen (med påföljd att jag slog i foten) eller att dammsuga (varför jag nu kände att jag var tvungen att göra det?).
Jag är i vanliga fall en person som gillar att röra på sig. I alla lägen. Att nu inte kunna göra det är extremt frustrerande. Jag vill så gärna men när jag försöker så går det inte eller så tar det extremt lång tid. Bara att ta sig från punkt A till punkt B tar en evighet. Och sedan är det det här med att inte kunna köra bil. Vart jag än ska så måste någon annan köra. Det gör mig begränsad och det kräver planering. Att hitta på något spontant är liksom bara att glömma. Ett tag till i alla fall. Har jag tur kan jag köra om ett par veckor igen. Till dess fortsätter jag att åka taxi till och från jobbet. Det är jag tacksam att jag fick beviljat från Försäkringskassan. Alternativet hade varit sjukskrivning i ytterligare fyra veckor…
Jag var aningen mer orolig inför dagens borttagning av stiftet i tån än fullständigt panikslagen och det var jag extremt noga med att tala om både för läkaren och sköterskan. Självklart var mitt kontrollbehov också en bidragande orsak till oron…
Läkaren försökte skoja bort det (inte uppskattat av mig alls) och öppnade den sterila förpackningen med tången som skulle användas. Jag sade något i stil med nej, nej, vänta, nej och han svarade att det redan var klart. Stiftet var ute och jag hade inte känt något – alls.
Varför, undrar jag, kunde han inte ha sagt något i stil med det oftast inte känns alls eftersom stiftet inte längre sitter fast…? Varför gjorde han inte det liksom? Då hade jag nog till och med sovit natten till idag.
Nu ska jag fortsätta använda den fina skon i ett par veckor till men jag får börja använda foten lite försiktigt korta stunder.
Och stiftet var typ jättelångt! Jag kan verkligen förstå varför jag till och med kunde känna av det på undersidan foten. Delen som stack upp ur foten kan man se längst till vänster på stiftet. 6-7 cm var alltså inne i foten. Tur att jag inte visste det från början.
en lisa i livet 