Som förstagångshundägare (finns det ordet ens?) har jag märkt att jag ställs inför situationer där jag inte alls vet hur jag ska göra. Ett sådant exempel var i helgen när Sintras nos svullnade upp (läs mer här) men jag tänker även på när hon fick feber och när hon inte äter som jag tycker att hon ska. Liknande situationer med barnen, när de var små, var betydligt lättare att hantera.
Kankse beror det på att jag alltid har hållt på med barn och gärna då småbarn och kanske har jag omedvetet lärt mig saker som sedan gjorde att jag var tryggare med att hantera olika situationer med de egna barnen när de var små än andra mammor var. Hundar har jag inte alls samma erfarenhet av och jag har till och med varit ordentligt hundrädd. Jag vet inte om det är det som ligger bakom men det jag vet är att jag hela tiden lär mig nya saker om hundar OCH att det är lika oroligt när en hund blir dålig som när ett barn blir det OCH att det finns många att fråga till råds
Jag hoppas kunna lära mig så mycket att jag så småningom kan ge råd till andra på samma sätt som jag idag får råd från andra mer insatta.
