Äldsta dottern gästspelar hemma hos oss en natt så vi passar pä att fira lite. Varför inte liksom? Grillen är tänd och ljudnivån är redan högre. Det tränas spanska och skrattas.
Me like!
Jag tror att vi alla behöver fira lite mer i vardagen. Det finns så mycket att fira. Att valpen hunnit bli två veckar och att vi ska ut med båten hör också till kvällens firande 🙂
Det är en komplicerad hatkärlek som jag känner och jag får jobba hårt både psykiskt och fysiskt för att hantera den. Det är också väldigt lätt att leta efter fel. Fel som gör att jag inte behöver utsätta mig för det.
Jag menar förstås min relation till löpning och inget annat.
När jag bodde i Brasilien som barn hade jag en tuff idrottslärare. Uppvärmningen var alltid 10 minuters löpning på led. Två led. Ett med killar och bredvid ett med oss tjejer. Och leden var i längdordning… Längsta personerna fram och de korta sist. På den tiden fanns jag någonstans i mitten. Runt, runt sprang vi. Samma fotbollsplan varje gång, och idrott hade vi tre gånger i veckan.
Där grundades nog min motvilja. Jag gillar inte när det är tvång eller när alla ska springa lika snabbt och det har jag fått jobba med. Numera vill jag helst springa själv. Eller inte alltid. Jag har en granne och vän som jag gärna springer med. Det funkar jättebra. Maken kan jag inte springa med alls. Vi har helt olika löpsteg och det känns som att springa i baktakt och jag får aldrig andningen att funka när vi springer tillsammans.
Idag hade jag laddat hela dagen. Jag skulle springa. Regnet hängde i luften och jag skulle köra dottern till handbollsträningen, men jag gjorde det. Första varvet i år. Bara 2,5 km men eftersom jag vet hur kluven jag är till det tänker jag skynda långsamt i år. Samma 2,5 km imorgon och sen på söndag. Möjligen även på tisdag. Därefter kommer jag öka sakta. Vet att jag mår som bäst när jag kommit upp runt 6 km.
Nu gäller det bara att hålla ut så att det blir en rutin. För det krävs det nog en elva gånger till skulle jag tro. Det är bara att bita ihop.
Maken har åkt iväg på tjänsteresa till England men yngsta dottern och jag vågade oss på ett lite försiktigt firande. Fira ville vi ju. Att dottern inte hade haft en enda hjärtrusning under gårdagens träning var ju en jätteframgång. Ändå är det ett lite återhållsamt firande. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant även om jag vet att jag borde. Istället är jag försiktigt glad (men bubbligt glad i hemlighet) så att jag inte blir besviken igen. Ändå vet jag logiskt sett att det ÄR en jätteframgång och att operationen faktiskt lyckades. Ändå… Ja…
Hur firar man då en tisdag? Ut och äta ville vi och det blev Harrys. Lite tomt på folk men god mat. Till och med efterrätt slog vi till på. Ägaren och ytterligare två personal passade upp oss så vi saknade verkligen ingenting. 🙂 Det var jättemysigt att få rå om dottern själv och det blev mycket prat och skratt. Nästa gång ska vi vara fler… Och skratta ännu mer…
Hemma igen kunde jag konstatera att tvätten inte hade vikt sig själv.
Just nu vill jag har familjen nära mig. Så mycket av familjen som möjligt. Även om det innebär att jag får dela upp den under en längre period. Alla kan ju inte komma hem bara för att jag vill det. De kanske också har planer. Men jag vill vara med dem. Torsdag till söndag har mellandottern varit hemma och på torsdag kommer äldsta dottern och är med oss ett par dagar.
Efter yngsta dotterns operation för snart två veckor sedan känner jag att det har varit extra viktigt för mig. Om vi ska göra något ska de kunna följa med. Löjligt? Kanske. Fast inte egentligen. Det är nog bara en del av att ta sig igenom väntan. Väntan på att veta hur operationen verkligen gick. Och så mitt kontrollbehov då Detta har lett till att jag har fått göra vissa val så att vi har kunnat vara tillsammans – så mycket som möjligt.
Idag tränar yngsta dottern första gången efter ablationen. Egentligen skulle hon ha tränat i fredags redan men då hade hon för ont i ljumskarna för att kunna göra det. Vi håller tummarna för att allt går precis som det ska och precis som vi vet att det kommer att gå.
Idag fortsatte vi. Fortsatte med att göra klar Aquelina inför seglingssäsongen 2011. Den börjar ju nu!
Vi hade ju valt att ägna oss åt insidan igår eftersom det skulle vara ännu bättre väder idag. Därför blev jag lite förbryllad när vi vaknade till grått och disigt väder. Men – båtjobbarhelg var det så det var bara att klä på sig lite mer och sedan åka ut till båten. De där extra kläderna kändes rätt överflödiga lite senare under dagen kan jag säga.
Kompisarna med Alinde var också där (planerat) och tillsammans hjälptes vi åt med seglen på båda båtarna. Storsegel och genua på Aquelina och storen på Alinde. Tillsammans gick det snabbt och problemfritt.
Jag fick dessutom åka upp i Alindes mast två gånger för att fixa lite. Man ser rätt bra där uppifrån. Som högst var jag nog på ungefär 12 meters höjd. Enda gången det var aningen (!) mer spännnade var när storseglet plötsligt fylld och Alinde krängde till. Det lutade rätt bra långt upp i masten. 🙂
Luchen intogs återigen på bryggan och smakade precis som igår underbart. Vad är det som gör att det blir så? Varken stol eller bord och ändå så härligt…
Efter ett trevligt avbrott av goda vänner som kom förbi med fikabröd fick vi fixat färdigt nästan allt. Invändigt är hela båten dammsugen och till och med handdukarna är upphängda. Ute finns det lite småpyssel kvar och sen ska vi förstås tömma garaget på ”grejer” som ska flytta in i båten igen. Bl a alla sjökläder.
Nu skulle vi kunna sticka ut precis när som helst. Vem vet – kanske blir det redan till helgen. Hoppas då det blir samma väder som den här helgen.
en lisa i livet 